214
prosten Rein, en värdig man på sextiotalet, som har hus och lösören och barn, och allting fint och färdigt. Mamma kan spara sig bestyren med utstyrseln. Se, det kalllar jag ett raskt beslut. Ja, det var min själ något apart med den lilla, hon såg determinerad ut.
— Det är inte sannt, utbrast Georg.
— Kanhända, men visst är det. Edvard Ramm berättade mig det just nyss. Bröllopet skall stå helt snart och begge systrarna, både den lilla söta Sophie och den svärmiska Amalia skola vigas på en gång. Jag kan till och med säga dig dagen lika noggrannt som någon sladdersyster. Låt se, första Juni var det, fruns födelsedag. Der skall bli tror ståt och som gammal bekant får du visst också en bjudning.
— Det kunde väl hända.
— Det är dock löjlᴉgt med dessa bröllop, fortfor Müller. Herre Gud hvilka anstalter, huru mycket qvalm och spektakel bara för en formalitets skull! Ty när det kommer till kritan, så är det dock den, hvars magerhet skall öfverskylas af allt detta. Tag en gång bort grannlåten så få vi väl se. Tag bort brudklädningen, hela den väl dresserade gråtkorusen af uppsträckta fruar och ungmör, dessa grupperingar och manövrer .... t. ex. att bruden skall gå på högra sidan fram till altaret, och sedan skuffas öfver på den venstra, hvarmed det förmodligen skall symboliskt uttydas att här öfvergår mannens ridderliga ställning till herrskarens, ... tag bort sång och kling klang, och mammas
