ögonsten och brudkammaren ... O, jag tycker jag ser fru Ramm den dagen: ... tag sedan slutligen bort talet, som man också aldrabäst kan undvara, och så hafva vi det nakna formuläret qvar; men hvem i all verlden skulle finna det tillräckligt? Ingen ung dame skulle väl tycka att hon vore riktigt gift genom bara den presterliga ceremonien. Blir jag en gång så öfver all min förtjenst eller värdighet lycklig att få hålla bröllop, så skall det då ske utan upptåg. Aldrahelst vill jag hemta bruden utan ceremonier. Jag skulle bli lika beskedlig man ändå, sätta in i enkekassan lika galant och vi skulle nog med samma värdighet och trofasthet ändå komma öfvernens om att plåga hvarandra lifvet igenom, som om presten hade lagt våra händer tillsammans.
Georg hörde på detta tal ungefär med samma känslor som Lord Nigel, dagen innan han skulle bestiga schavotten hörde sin humoristiske vän sir Mungo skildra för honom de afrättningar han bevistat.
Ännu sedan Müller var gången stod han såsom förstenad. Omöjligt, omöjligt! var det enda hans tanke rymde, det enda som oaflåtligt steg upp på hans läppar. Han sökte Edvard i dennes logis. Med hopplöshetens visshet lemnade han honom. Edvard blef häpen öfver det uppror hvari denna underrättelse försatte hans eljest så lugne och stillsamme lärare; förundrad stirrade han efter honom.
Nej, hem kunde Georg icke gå. Inne skulle han ju qväfvas. Han har sedan förklarat Müller att medan han ilade genom gatorna erfor han en
