Från denna sidan har dalen, hvari hufvudstaden ligger, ett okultiveradt, splittradt utseende, som är högeligen störande för den målande effekt, som först på mera aflägset håll återvinnes. Detta märkes mindre när sommaren gjuter sin mjuka smältande färgton öfver landskapet, men i detta ögonblick afspeglade det troget det sönderrifna i åskådarens sinnesstämning. För honom låg staden der, med sina mörka, oregelbundna, af intet afbrott lifvade husmassor, med de otaliga, rundtomkring i den skoglösa dalen utspridda kojorna och småhusen, lik en raserad stad, en oerhörd stenhop, som hade spridt sina qvarlefvor rundtomkring, medan fjorden med sitt hvita svepkläde bemödade sig att halft dölja förödelsen. En skarp vind blåste emot honom, då han ilade utföre. Han var utan öfverrock, men märkte ej att febern redan bultade i hans ådror.
Dagen derefter sände hans värdinna bud till Müller, men denne var olyckligtvis bortrest, och då han två dagar derefter utan att ana något, steg uppför trapporna till sin unge vän, fann han honom i feberyra.
