216
känsla som om husen flyttat sig och sperrat vägen, hotande att hvarje ögonblick falla öfver honom. Han kände sig lättad af att se sig utanför staden, och han drefs ohejdligt framåt i den riktning hans tankar följde, eller åt vägen norrut.
Det var i slutet af Mars, denna i vårt klimat så bedröfliga årstid, då naturen bereder sig till sitt långvariga, mödosamma verk, att afkasta vinterns ok, hvilken detta året, efter en alltför herrlig sommar, dessutom hade varit strängare än vanligt. Under denna tid framträder naturen nästan alltid ohygglig hos oss. De bruna fälten med en och annan bjert afstickande snöfläck, förstöra all gruppering och betaga landskapet hvarje perspektiv. Vårfoglarnas ömkliga läten, bäckarnas ihåliga, underjordiska brus ingjuter en oro, en obeskriflig trånad i sinnet. Det gäller att kunna sammansmälta det anspråket att nu skall, nu måste vintern vara förbi, med medvetandet om att detta är en missräkning, att vi i sjelfva verket ännu hafva det värsta qvar. Luften är mild, med jorden utdunstar denna isande fuktighet som kännes svårare än den strängaste vinterköld.
Georg hade kommit förbi den botaniska trädgården och stormade uppför de tunga backarna der bakom. Gud vet huru långt hans inre uppror ännu skulle hafva drifvit honom, ty han kände blott den lindring som kroppsrörelser gifver under en häftig smärtas tryck — men en halffärdig väglagning hejdade honom. Han vände om; nedanför låg Christiania i sitt eviga dimhölje.
