som förefallit mellan henne och nämda dame. Fru Breien hade med hyckladt deltagande frågat efter Sophie, huru hon mådde m. m., och slutligen efter vederbörliga omsvep yttrat den förmodan att hennes lidande utseende hade sin grund i en försmådd kärlek till den bortreste informatorn. Det var minsann inte hennes mening ensamt, utan allas, hade hon tillagt, då hon såg fru Ramms förnärmade mine. En piga som hade tjenat hos Amtmannens och sedan kommit till andra, hade berättat att hon med egna ögon sett fröken i stark sinnesrörelse räcka honom ett bref, som han inte ville taga emot; att det hade fallit på golfvet och att pigan hade räckt honom det, då han måste taga emot det. Postbudet hade flera gånger fört bref från Sophie till posthuset och hon hade brådskat så mycket att komma hem från besöket hos sin syster bara för att få träffa Cold, men hon hade ändå kommit för sent, fogeln var redan sin kos.
— O, ropade hennes mor, som icke tycktes vilja låta lugna sig, att vi ändå skulle hafva den harmen för den menniskan! Det är inte nog, Sophie, att han hållit dig för narr, nu skall till på köpet ortens sladderfölje få fatt i historien och tröska långhalm på den ett år eller två. Bäst vore om du kunde komma bort en tid tills de fått prata ut .... ja sannerligen .... så hårdt som det vore för mig att mista dig också, nu då Amalia reser, så vore det dock det bästa för dig. Om det inte vore en omöjlighet så skulle jag föreslå dig att följa med henne och blifva der någon tid.
