236
— Det är ingen omöjlighet, mumlade Sophie, hvit i ansigtet som ett lärft.
— Jo, min flicka, med din delikatess skulle jag dock betänka mig derpå ... Ja, jag vet inte ... men efter mitt tycke skulle jag inte vilja det.
— Som hans hustru kan och vill jag det, sade Sophie lugnt och kallt, men med ljudelig röst.
Med ett glädjeskri störtade Amalia henne om helsen.
Om aftonen skref Sophie ett bref till prosten och fjorton dagar derefter hade svaret inlupit i bästa form.
Först då blef Sophies fader invigd i hemligheten.
Den gamle ville icke tro det. Det kom allt för oväntadt öfver honom.
— Huru, Sophie! Prosten? Sophie! säger du? ... Marianne, tillade han nästan förskräckt, vi hafva väl ingen skuld i det, ändå?
— Vi, någon skuld? ... Hur kan det falla dig in? Inte med en stafvelse har Sophie blifvit öfvertalad, inte med en stafvelse. Jag faller ju sjelf som ifrån skyarna, då barnet berättar mig det.
— Sophie! Prosten! Min lilla Sophie! .... Nej ser man på .... Min stackars flicka, det är ju en stor lycka! sade han och stirrade framför sig.
