Sida:Amtmannens döttrer.djvu/43

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
43

bäcken muntert strömma ned emot elfven, der qvarntaket skymtade fram under några urgamla björkar, och det ljusa, bördigare landskapet på andra stranden bildade den mest leende bakgrund. Vi hafva förut antydt huru Sophie från sin tidigaste barndom tillvällat sig en viss eganderätt öfver detta ställe, som heller ingen gjorde henne stridig. Redan som ganska liten hade hon, då det ännu var ytterst svårt att komma dit, letat sig väg, beskyddad af den obekantskap med faran, som är de smås osynliga väktare.

Det var till detta ställe Georg nu styrde sina steg. Ehuru vägen var nästan otillgänglig, då vattenflödet från fjälls vår och höst dref bäcken öfver dess bräddar, kom han dock dit med någon ansträngning. Från grottans ingång betraktade han landskapet. Den gröna, glittrande mossan, den plaskande bäcken och den rena blå himlen gaf allt en vårlik glans och bedårade åskådaren.

Man kan hundratals gånger hafva sett en menniska, ett ställe, men en vacker dag faller det oss in att betrakta, det vill säga att med vårt inre öga beskåda denna menniska, detta ställe, som då framträder för oss helt nytt och främmande. För första gången varseblef Georg, genom att se sig omkring i grotthvalfvet, att blott den främre delen var regelbunden, medan naturen i den innersta fördjupningen hade bildat olika nischer och urholkningar. Här föll skenet af det solblanka dagsljuset blåaktigt ner genom den omtalda remnan. Spanande gled ögat rundtomkring. Det förekom honom som