44
om hvarje sten, hvarje skroflig kant kunde gifva honom någon upplysning om det väsende, som i detta ögonblick sysselsatte honom. I sanden trodde han sig finna spår af en fot, den minsta på hela gården. Ett par stenar i klippväggen, från hvilka något förtorkad mossa glidit af, läto sig flyttas. Han hade träffat på en hemlig gömma! Noggrannt genomsökte han hvarje springa. Förgäfves! Vid att påta i gruset fann han ändtligen något. Det var en liten rund, cylinderformad, ihålig tingest af något hårdt ämne, som hade en påfallande likhet med ett valnötskal. Han besåg den från alla sidor, han stirrade på de små krusiga linierna, som om hvar och en af dem varit en betydelsefull runa, Ett valnötskal var och förblef det dock.
Jag har tagit fram ett stort ark papper, formerat alla pennor jag har, och skyndat mig att skrifva: »kära Müller». Jag har låst till min dörr, ehuru jag vet att ingen själ skall störa mig, allt detta i den tron att det gamla ordspråket: »friskt begyndt är halft fullföljdt» uttryckligen är myntadt på brefskrifning, denna den nyckfullaste och kinkigaste af alla menskliga idrotter. Om ni visste huru mycket bref som tynger på mitt sinne. Men nu vill jag tillskrifva Müller, jag skall, jag vill. Länge torde man få vänta på ett sådant
