239
om morgonen. Aftonen använde han till att söka ut en passande plats för festen och göra några anordningar. Först inemot middagen följande dag kunde han söka upp Georg igen.
Knappt var han inkommen i huset förrän värdinnan mötte honom med ett oroligt ansigte.
— Ack, är det herr doktorn! och han är inte med doktorn heller?
— Hvem menar ni?
— Hm, kandidaten naturligtvis. Just som ni hade gått i går gick han ut, och sedan har han inte varit hemma. Vore det inte en stilla och ordentlig herre, så skulle man kunna tro att han har gjort sig någon olycka. Jag har sannerligen för Gud inte fått en blund i mina ögon på hela natten.
Müller hörde icke mer. Han var redan ofvanpå. I Georgs rum var allt lemnadt i brådska som det stod. På bordet låg en biljett:
»— Icke ond, käre Müller, icke ond! — Ni hade ändå icke kunnat hålla mig qvar. En strid med er skulle blott hafva röfvat mig de få krafter jag så väl behöfver. När vi träffas igen är jag lugnare. Tro mig, jag är icke otacksam.
Bed min värdinna öppna alla fönster och låta dem stå öppna tills jag kommer tillbaka.
— Åstad efter honom! var Müllers första tanke. Den galningen! sade han, besinnande sig, han är redan deruppe.
Resan upp till Amtmannens gård upptog
