såg på honom med ett leende, som förtäljde om hvad hon lidit.
— Minns ni den dag då ni, likasom drifven af en himmelsk ingifvelse, anförtrodde mig ert lifs dyrbaraste hemlighet? ... Ni kastade er om min hals och sade att ni älskade mig.
— Skall jag påminnas derom? utbrast Sophie och dolde ansigtet i begge händer.
— Rodna inte deröfver. I den stunden var ni sann och naturlig, något som ert kön aldrig vågar att vara. Vet ni huru jag upptog det? Jag var berusad af min lycka, jag kunde knappast tro den. Då jag såg er igen var ni kall och afmätt. Jag trodde ännu att det var det tvång, omgifningarna pålade er, och jag väntade tåligt .... nej inte tåligt, men jag väntade dock. Ett sådant tvångfritt ögonblick kom inte och det var ni som skydde det. Ni var och förblef otillgänglig och förstod med en makalös fyndighet att undvika alla tillfällen till förklaring. Säg sjelf om jag har försummat något hvarmed jag kunde röra er! Tror ni inte att jag har lidit! Det är intet som kan martera en man mera än det ofattliga, det som han inte kan angripa, och mot hvilket han ideligen stöter sitt hufvud liksom mot en osynlig mur. Jag skulle hafva tackat er om ni i rena, torra ord hade sagt mig hvarför ni behandlade mig så. Säg mig det nu. Säg mig det hårdaste, att det hela var ett misstag, att ni i den stunden uttalade ord som ni sjelf kanske inte gaf akt på, så uppskrämd som ni var .... Inte sannt, det förhåller sig ju så?
