Hoppa till innehållet

Sida:Amtmannens döttrer.djvu/438

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

246

— Nej, sade Sophie, som med sällsamma blickar hade lyssnat till hans ord, det förhåller sig inte så. Jag sade sannt och jag visste fullkomligt hvad jag sade.

— Ni visste det? denna lycka som jag kände, den delade äfven ni?

— Ja, äfven jag var lycklig.

Han funderade litet. Har någon förtalat mig för er? Sophie skakade på hufvudet. O, var det ingenting annat! Ingen kunde bättre än jag sjelf hafva sagt er sådant. Ja, jag har varit svag, jag har begått villfarelser; jag har som de flesta menniskor ångerfläckar i min själ, som jag önskade kunna utplåna. Men ni måste dock tro att jag afskyr allt som är lågt och orent. Jag har ingen menniskas olycka på mitt samvete. Begär blott och jag skall utbreda hvarje skrymsla af mitt lif för edra ögon.

— Jag har tänkt på er, men jag har aldrig tänkt på edra dygder eller fel, sade Sophie med ringaktande tonvigt. Hvad ni än kunde hafva haft att bekänna, så skulle jag aldrig, — så mycket vet jag — hafva fordrat att få veta ....

— Icke sannt, kärleken vet allt, den fördrager allt, den förlåter allt, sade Georg bittert. Och denna känsla, som var så upphöjd, så obetingad, den lefde en hel dag till ända, och så slocknade den som ett annat nattljus, som man somnar ifrån och som man om morgonen inte tänker på längre ...

— Emedan den måste släckas, ni släckte den ju sjelf! Inte jag, inte någon annan bär skulden ...