Ni sjelf framkallade en bekännelse, för att sedan grymt gäcka och förhåna den!
— Jag? Huru?
— Nu vill jag säga er allt. Just den aftonen kom en af edra vänner för att besöka er.
— Doktor Müller! hm, ja .... Det var just den aftonen. Han kom olägligt nog.
— Till honom meddelade ni allt som föregick i eder själ, allt, som jag var för enfaldig att genomskåda. Jag hörde detta samtal, först ofrivilligt, sedan derföre att jag måste och ville höra det till slut. För denne främmande, som jag visste var er förtroligaste vän, yppade ni ungefär hvad som föregått mellan oss. Ni förnekade er egen känsla och gaf min gäckande till pris ....
Andlös hade Georg lyssnat. En obeskriflig blandning af häpnad, granskande oro, ovisshet och hopp rörde sig i hans drag. Sophie! sade han efter ett ögonblicks tystnad, är detta samtal som ni har hört, är det det enda som har skiljt oss åt?
— Ja, det enda.
— Är det säkert? ... Svärj mig att det inte är något annat än detta som har vändt ert hjerta ifrån mig?
— Intet annat! Intet annat —, återtog Sophie smärtfullt för sig sjelf. Nej, nej, det är intet annat .....
— O, Gud ske lof, utbrast Georg jublande. Så kan allt ännu blifva godt. Hvad har jag sagt?... Jag vet det inte längre ... Har jag förnekat er?... Det är nog möjligt. I den stunden hade jag kunnat
