250
lidit. Men beskyll inte mig eller denne vän, som du kallar honom, derför. Din egen gränslösa brist på tillit är skulden. Mig skulle du hafva trott, inte mina ord. O, Jag förstår allt .... Mitt fel, mitt oerhörda fel var att jag inte kunde vinna denna tillit. Jag förmådde inte göra mitt väsen begripligt för dig; jag kunde inte lyfta dig upp till den punkt der du skulle hafva lärt dig detta ... Men min kärlek hade jag ändå, — — ty jag har älskat dig, Sophie, det har jag! — Och just för att jag ville dölja det för alla andra, för att jag visste att inte en enda i denna ömkliga generation, som har glömt hvad kärlek är och som förmätet tror sig kunna undvara den i lif och dikt — inte en enda skulle förstå en känsla sådan som min. Just för det jag höll den så högt, måste det gå så .... Men att äfven du kunde tvifla på den: ... Kunde gifva efter för ett så förskräckligt misstag om mig, om dig sjelf .... Sophie! .... var detta möjligt och du kunde verkligen tro att jag var en sådan nedrig usling, som jag skulle förefalla då ... som du trodde jag var ... hvarför kallade du mig inte till ansvar? hvarför krossade du mig inte med ditt förakt? ... O Sophie, hvarför talade du inte?
Den stackars flickan kastade blott en blick på honom, lik det bundna rådjuret, som man tillfogar en smärta.
— Kom, kom, sade han våldsamt, vi spilla tiden med prat. Det är inte för sent. Det är vårt bröllop som man tillreder .... Din fader är för
