oss ... Jag skall taga all skulden på mig ... O, låt oss bara gå ....
Men om sjelfva himlens englar hade stigit ner i detsamma och förenat sina böner med hans, så skulle det ändå icke hafva rört Sophie.
Icke lättsinnigt, men med sin själs hela djupa allvar hade hon gripit sin nya tillvaro och satt sig in i den, sedan hon lyckligt och väl vänjt sitt hjerta af med sin kärlek, denna kanske den sista akten af sjelfdödandets verk. Hon hade sjelf räckt den man hon skulle tillhöra, handen öfver det frivilliga svalg som hon lagt emellan sig och Georg. Lika tillitsfullt som den var gifven, lika tillitsfullt, lika tacksamt hade den blifvit emottagen. Hennes naturliga rättsinnighet upprördes vid blotta tanken att bedraga en sådan tillit som denna. Men nu fordrade hennes älskare dessutom att det skulle ske på ett sätt som skulle väcka uppseende, det vill säga, bli ännu mera kränkande. Här var det icke längre fråga om en brytning som verlden sanktionerar, när den sker i kontraktsmessig tid och skyler sin udd i ett litet fint, väl försegladt och frankeradt stycke velin. Det var uppror, mordbrand, det var ett affall i sjelfva det kritiska ögonblicket, det var en brytning dagen före ett bröllop. Hon skulle sprida förvirring i det festsmyckade huset, sorg och förfäran öfver alla de sina. Allt för våldsamt och oförberedt kom detta öfver henne. Lika litet som de första varma strålarna, marssolen sänder ned till den frusna jorden, kunna tränga igenom och lösa det fängslade lifvet dernere, lika litet förmådde hennes älskares stämma i detta ögonblick
