256
hjerta finna mod att rädda sig — Gud är barmhertigare än menniskorna — men inför en bröllopsfest finnes ingen frälsning.
Kanhända hade ändå våra älskande som funnit hvarandra för sent, vunnit hvarandra för sent, blifvit räddade, kanske hade begge de ädla som rådde öfver deras öde, kunnat besluta sig för att göra dessa barn lyckliga, om det kunnat ske utan uppseende, men det kunde icke ske utan uppseende. Bröllopet var proklameradt, väninnorna hade redan sytt presenter, gästerna voro tillsagda och presten hade ur sitt andliga herbarium letat fram och memorerat ett tal, som var så gammalt att det kunde gälla för alldeles nytt.
Med ett rop om frälsning på läppen hade Sophie ilat ned. Förstugan var uppfyld af löf och kransar, fönster och dörrar stodo öppna, och i rummen voro några af tjenstefolket sysselsatta med att flytta om möblerna. Der fanns ingen af dem hon sökte. Men från köket kom Amalia glädjestrålande emot henne.
— Hon är kommen, hon är kommen! ropade hon och drog den viljelösa Sophie med sig.
Lådan, den länge väntade lådan från staden var kommen. Lådan med bröllopssakerna, som voro förfärdigade hos de förnämsta modehandlerskor i Christiania, jemte många andra herrliga saker till festen. I rummet stod fru Ramm, sysselsatt med att packa upp den. Hennes något echaufferade min vittnade om brådska, samt om en synnerlig belåtenhet. Bord, stolar, ända till fönsterkarmarna lågo
