Vid sin faders dörr stannade Sophie. Hon lyssnade. Hon kunde icke höra annat än sitt eget hjertas slag. Det var alldeles tyst derinne. Han var ensam. Ensam! Hvarför skulle han icke vara ensam? Hon hörde honom lugnt vända bladet i en bok. Arma Sophie! Spill icke ditt uppblossande mod på den fredlige gamle! Han har blott ett hjerta, en suck för din nöd; och det hjelper till intet. Der nere går det brusande maskineriet, det har gripit fliken af ditt nya hopp, stanna det om du kan.
Dernere beredes ett bröllop.
Ett bröllop! »En löjlig sak i sjelfva verket», hade Müller kallat det. Nej icke löjlig, men förfärlig är den fest vi kalla bröllop. Vi vilja icke ens tala om denna uppvisning af brudens skönhet och rodnande kinder; om han har hjertat på rätta stället och det öfverhufvud kan tänkas att han för ett sinne med, som icke hemgiften helt och hållet har stympat, så måste harm, qväljande svartsjuka öfverdöfva alla andra känslor på en sådan dag; härom tala vi icke, som sagdt är, utan blott om hela den bouola ståt, hvarmed det heligaste utmejas, och hvarmed man gör sig omak för att beröfva det dess upphöjda enkelhet. Vigseln, den hvarpå Gud sjelf lägger sina händer, är instiftad för vigda hjertan, för lyckliga brudar, men bröllop äro uppfunna för de olyckliga. De göra alldeles samma nytta som cymbolerna och pukorna vid vildarnas offerfester, de bedöfva offret och öfverrösta dess skrik.
Inför en vigsel skulle alltid ett motsträfvigt
