tom omgifning. Hon var en inkarnation af den moderna qvinliga uppfostran, som gör allt för den yttre fernissan, intet för andens och själens lif och som hos mindre djupa naturer till slut frambringar osannhet i allt — tillgjordhet i stället för känsla, sjåpighet i stället för blygsamhet och sladder i stället för sinnrikhet. Nej, hundra gånger hellre då mors och mormors tarfliga uppfostran. Bredvid den moderna bildningen förekomma mig deras spinnrockar och naiva ortografi rörande och vördnadsvärd. Fröken W. hade lärt allt och visste ingenting. Hon hade läst en mängd romaner på åtskilliga språk, men hon förstod kanske icke en enda; George Sand var för henne jemngod med Storm Vong. Hon gick på alla baler, icke derföre att hon ej var trött vid dem redan — hon hade från sitt åttonde år varit primadonna på alla barnbaler — men hon måste ju tömma denna glädje till dräggen, ty hvad kunde hon väl sätta i stället? ... Hon var ... dock nog derom ... ack, det var ändå inte det värsta ..... det värsta var att hon i sjelfva verket alls icke älskade mig — och likväl ville hon gifta sig med mig. I den punkten var hon oangriplig och utan stolthet. Hon, som kunde sätta på sig en förnärmad drottningmine för en småsak, hon fördrog med ett tålamod, som gjorde mig förtvinad, mina betraktelser öfver karaktersolikheter, ja hon vände slutligen i skämt mina direkta anspelningar på att upplösa vårt förhållande, Slutligen bröt jag bojan sjelf, och uthärdade tåligt sqvallret i staden. Man
