48
upplysta fönstren, förekommo de mig som väsenden af en högre art än vi andra jordiska, plumpa, bestöflade varelser, och lyckan att få dansa med dem, tala med dem, upplöstes för min tanke i något »Überschwängliches», något som en dödlig knappast kunde bära. Mina extaser utgjorde en besynnerlig kontrast till mina kamraters råa, begabbande anmärkningar. Huru förbittrad störtade jag icke också ut från deras samqväm! Det är likgiltigt huru jag blef indragen i den sfer som syntes mig så lockande. Jag stod innanför kretsen och såg trolleriet vika undan mer och mer. Skönheten utöfvade väl, der jag fann den, ännu sin makt öfver mig, men efterhand lärde jag mig inse att den är värdelös då den icke stödjes på andra företräden, att det fordras inre egenskaper för att bära den och göra den gällande. Tyvärr fick jag sjelf praktiskt göra denna erfarenhet. Jag förälskade mig blindt ett par gånger i väsenden, som voro föga egnade att tillfredsställa min förväntan och hålla min tro uppe, och då jag drog mig tillbaka blef jag utskriken att vara en bedragare, medan jag sjelf var den bittrast bedragne. Jag sprang dock ånyo i snaran och den gången blef jag hängande fast på allvar. I två år var jag förlofvad. Huru skön hon var! I detta herrliga ansigte, denna ståtliga gestalt lågo de rikaste löften om all den lycka en man kan drömma om, .... löften hvilka hon ideligen bröt hvar gång hon öppnade munnen, ty trots sin förtrollande makt var hon utan själ. Jag vet inte hvad som mest hade skadat henne: en falsk uppfostran eller en
