icke, tvertom steg hennes intresse ögonskenligen, och vår resande nödgades om han ville eller icke, att gifva sig i språk med henne. Han begagnade då tillfället att inhämta några upplysningar om familjen, som hon noga kände, om gårdens läge, o. s. v. Till slut frågade han om Amtmannen hade många barn.
— Javisst, han har en son.
— Men inga döttrar?
— Jo Gudbevars, der var för det första fröken Marie och fröken Lovise, som blefvo gifta, den ena med fullmäktigen, den andra med informatorn, som fick ett sacellani. Nu är det bara fröken Amalia hemma.
— Är fröken Amalia fullväxt?
— Fullväxt? Ja kors hvad hon det är, hon är precist jemnårig med Lisbeth-Mari, di gick och läste tillsammans, .... Lisbeth-Mari, det är min dotter skall jag säga herrn, och hon blir två och tjugu till Michelsmessan.
— Är hon vacker?
— Hva' falles?
— Ser fröken bra ut?
— Jo, det skulle jag mena, sade hustrun. Det är något till präktig menniska det! Herrn skulle se henne när hon kommer till kyrkan, det skiner lång väg af henne, så vacker är hon.
— Död och pina! mumlade den främmande och sprang upp. — — — Är det skjutsen som kommer? — — Det här blir en farlig affär! tillade han, fullföljande sin tankegång.
