Hoppa till innehållet

Sida:Amtmannens döttrer.djvu/6

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

6

— Nej, farlig är inte vägen det minsta; om De kör bra, så åker De den milen på två timmar, tröstade hustrun honom. Jo, se der kommer han.

Gästgifverskans beräkning af de två timmarna visade sig likväl hafva varit för sangvinisk. Med en helt sakkunnigs betydande vigtighet försäkrade skjutsgossen det icke vara någon möjlighet att på mindre än tre timmar tillryggalägga denna väg. Hvar och en, som känner det minsta till de norska vägarna under värsta vår- och höst-smutsen, vet också att detta ej var någon öfverdrift. Då Georg hörde det anbefallde han sig Herranom och öfverlät tömmarna åt skjutsgossen. Mörkret föll starkt på och man hörde intet annat ljud än hästens tunga, luffande steg och vindens susande i de våta träden. Sålunda beröfvad all förströelse af yttre intryck, hängaf Georg sig helt och hållet till sina egna betraktelser. Hans naturliga frimodighet och längtan efter målet började vika för den obehagliga ängslan som betager en, då man är i begrepp att träda in i en vildfrämmande krets och detta i ett tillstånd af trötthet och nedstämning. Huru skönt det då är att komma till en moder, eller till en snäll, omsorgsfull tant! — Man fruktar för det första intrycket af en omgifning, till hvilken man en längre tid måste sluta sig, och likaså för det intryck man sjelf skall göra. För att vara ärliga måste vi tillstå, att det förstnämnda bekymret, eller huru familjen skulle behaga honom, sysselsatte honom mycket mer än det sistnämnda. Om någon liten