åt damerna — af lutter galanteri naturligtvis, ty de skola ju röka sin pipa. Man leds, man leds förskräckligt, man märker att det är något på tok, och man begriper inte hvari det består. I denna inre tomhet tillgriper man »personalkritiken» — ett finare namn på sladdret, och söker afvinna bristerna en komisk sida, genom att skämta öfver dem. Man skämtar öfver allting. Det gäller blott att kunna göra detta på ett någorlunda sinnrikt och behändigt sätt, att kunna vid fru A:s thebord gifva en sådan skildring af fru B:s soaré, att bemälda fru glömmer det hon i samma ögonblick lemnar stoff till den nästa. För Guds skull intet utbrott af känsla, ingen beundran för något; att vara likgiltig för allt och blott så pass höflig i sällskap som erfordras för att icke synas ohöflig, det är just grundtonen i vår nykläckta sällskaplighet. Intet spår mer af dessa trohjärtade dygder som upplifvade våra föräldrars umgängeslif och hvarom de ännu tala med rörelse, intet af denna välvilja, denna ridderliga artighet, denna öfvergifna munterhet; allt har rymt platsen för något som kallas tidsenligt europeiskt, men som, omplanteradt i vår tunga atmosfer, inte kan blifva annat än en karikatyr. Jag har sett menniskor af ett naturligt välvilligt sinnelag göra våld på sig för att bli odrägliga. Då man ser dylika beklagansvärda ansträngningar nödgas man tänka på åsnan i fabeln, som ville agera knähund, enfin — vi vilja alla gerna vara franska knähundar och likväl förblifva vi norska åsnor. Jag fann detta till slut outhärdligt; det var likasom om
