52
allt hade stelnat inom mig och jag kände ett sådant missnöje med mig sjelf och andra, att jag gerna hade gripit den obetydligaste anledning att komma bort. Det kan således icke längre förundra er att jag antog denna plats med begärlighet. Jag behöfde en total omstörtning för att bli menniska igen.
Men jag skulle ej lemna Christiania utan att medtaga ett försonande intryck. Det var min bekantskap med Margaretha D.
— Ännu en! hör jag er utbrista; ja, ännu en.
Jag hade flera gånger sett henne i sällskap, eller rättare sagdt förbisett henne. Hon var icke egentligen vacker, då man icke kände henne. Kanske hade hon varit det. Hon var spenslig och hade ett svagt, lidande uttryck, men var obeskrifligt fin och gratiös. Nu väckte den passivitet hon iakttog — nästan alltid satt hon ensam då hon var ute bland främmande — just mitt intresse, och det steg för hvarje samtal vi hade med hvarandra. Snart sökte jag ingen annan än henne, jag hade ju upptäckt henne, ty ingen brydde sig om henne, hon hade ju icke skönhetens skylt. En ljuf förtrolighet utvecklade sig mellan oss, ett af dessa förhållanden som tyvärr äro alltför, sällsynta mellan man och qvinna. Deri låg intet erotiskt från någondera sidan. Vi voro begge luttrade på sitt sätt. Om hennes öde visste jag blott hvad hela staden visste, nemligen att hon afslagit ett antagligt parti och att hon af några griller troligtvis ämnade förblifva ogift. Hos henne fann jag allt det jag hade saknat hos
