Då Georg påföljande dag såg igenom detta bref för att försegla och afsända det, tog han det, öppnade sin låda och lade omsorgsfullt in det bland några andra papper. Inom ett qvart hade han ett annat bref till Müller färdigt. På första sidan, som började helt och hållet utan inledning, berättade han torrt och concist som en sifferkarl alla sina misslyckade förlofningar. De öfriga tre sidorna innehöllo betraktelser öfver en offentlig händelse som för tillfället försatte tidningarna och sinnena i stark jäsning, samt slutade med en berättelse om att han hade upptäckt två skelande subjekter inom församlingen, hvilka Müller skulle hafva till godo, då han nästa gång kom på besök.
Detta bref fick Müller och han läste mycket uppmärksamt igenom det. Den lättsinnige slyngeln, sade han; en — två — tre — fyra. — Han är ändå åtminstone uppriktig .... och så talar han så likgiltigt derom som om det vore lerkrukor som skulle sinkas. »Bedragen, botad för evigt — illusioner, som icke mer kunna räddas», — — pah! jag känner till det der; det varar precist tills nästa gång ett mjölkansigte kommer honom under ögonen. Nej, han måste bort, det duger inte för honom att vara deruppe, han måste bort. — — — — — — — — — — — — — —
Fortsättning till Margaretha.
Här är en förskräcklig brådska i huset under de sednare dagarna, i anledning af dottrens