personlig skönhet. I ståndspersonsklassen på landet flyga sönerna tidigt ut ur familjeboet, för att söka sin lycka annorstädes i verlden; döttrarna deremot flyga icke ut, de stanna qvar i boet och vänta på att lyckan skall uppsöka dem. I en sådan trakt, afsides belägen, men rik på familjer och döttrar, representerade kaplanen lyckan. Han var verkligen så godt som det enda tänkbara »partiet» i hela orten. Detta hindrade dock icke de unga flickorna från att tills vidare i hemlighet begagna honom till skottafla för deras oskyldiga skämt. Den styfva, pedantiska, i kläder och fasoner ytterst pretentliga kaplanen gick ibland dem som en stor blindbock, hvilken en stund tåligt låter nappa och gäcka sig, men som ett tu tre kan gripa ett tag i flocken, och denna osäkerhet är just det pikanta i nöjet. Hittills hade dock ingen märkt att han hade något sådant i sinnet. Det erotiska tycktes alls icke vara något element hvari han kände sig hemmastadd, och ännu hade man icke hos honom upplefvat något som liknade »kurtis». De symptomer som de båda fruarna i soffan trodde sig hafva upptäckt, kunde derföre icke undgå att frappera dem på det högsta.
I detta ögonblick blefvo symptomerna betänkliga.
Amalia hade i distraktion plockat bladen af en blomma och kastade nu bort stjelken i det hon gick. Denna stjelk tog kaplanen brådskande upp och stack den i fickan.
— Nå, hvad sa jag? hviskade den lilla frun blinkande. Hvad säger min nådiga Amtmaninna nu?
