66
— Intet, lilla fru Breien, sade Amtmaninnan med ett lugn som verkligen kunde kallas stoiskt. I dylika saker låter jag de unga råda helt och hållet. Min sträfvan har varit att uppfostra mina flickor så, att de sjelfva skulle förstå att träffa ett val. Tvång vet jag inte af och sådant får inte vetas af i vårt hus.
De båda fruarna iakttogo nu stillatigande, i det de vexlade en betydelsefull blick, huru den gamle Amtmannen, som kom ut från spelrummet, närmade sig Georg och med ett slag på axeln väckte denne ur hans tankfulla ställning. Hans drömmande ansigtsuttryck vek straxt undan för ett drag af vördnadsfull vänlighet; den gamle tog honom förtroligt under armen och drog honom bort till ett fönster, der de kommo i ett ifrigt samtal, som afbröts först då man skulle gå till bords.
Aftonen och en god del af natten förflöt på detta sätt hastigt. På landet roar man sig och ser icke så ofta på klockan som i städerna.
Sophie hade hela tiden utan att hon sjelf visste det varit centrum i den lilla kretsen. Hon utöfvade omedvetet en makt öfver alla. Den uppenbarade sig i de smickrande ögonkast modren sände henne, i Amalias systerliga förälskelse. Men medan de gamla i sällskapet, hvilka hade känt Sophie som barn, trohjertadt visade henne sin beundran, var det hos de yngre mera nyfikenhet än frivilligt välbehag som kom dem att tränga sig omkring henne. Endast med Georg hade hon under hela aftonen icke vexlat ett ord.
