70
en hvass mening i mina enklaste ord. Wilhelm Meyer kallade mig »fröken» och sade »De» till mig, så att jag visste inte om jag skulle bli ond eller skratta då jag aldrig kom ihåg att visa honom samma artighet tillbaka. Emma D. var långt ifrån så vacker som då jag reste. Det värsta var att jag nästan råkade i en allvarsam fejd med unga Breiens derföre att jag fann hans föräldrar vackrare än porträtterna, och utan den ringaste afsigt att klandra kom att säga det jag fann dessa förskräckliga. Med en verkligt utmanande mine frågade han mig »hvad jag menade» och bad mig vara så god och »förklara» mig. Flera gånger under aftonen hette det: »ja, ni har blifvit så grätten», — »nu, då ni varit så länge utomlands, tycker ni väl att ingenting duger här uppe hos oss.» — Det var något hos de flesta som tryckte mig, så att jag var rätt glad då jag satt i giggen med min far och åkte med honom i den herrliga, ljusa vårnatten. Far var så upprymd, vi hade så mycket att berätta hvarandra. Jag tror icke de voro så lifliga i den vagnen som körde efter. Cold hade satt sig hos kusken, och både mamma och. Amalia vaknade ur en liten lur då vi stannade vid dörren.
Först i dag morse var jag i grottan. Den var åtminstone icke förändrad; den förekom mig gripande, präktig. Vägen dit genom klyftan, utsigten, ån, allt är täckt, egendomligt. Huru underlig jag var till mods, då jag återsåg denna min barndom
