Det sätt hvarpå jag mottagits i hemmet har öfverraskat mig. Moder och syskon kommo mig så kärleksfullt till mötes. Det var som om de väntat mig med längtan! .... och min far! .... Hafva de märkt min gamla önskan eller gissat den? .... Jag har fått mitt eget rum. Den lilla kammaren innanför Amalias är iordningställd och trefligt möblerad. O, allt detta hade jag inte väntat! Jag tillskyndade dem ju ingen glädje då jag var hemma; var jag icke ett missljud i deras lif? Med heta tårar har jag bland främmande tänkt derpå. Men hädanefter vill jag göra dem glädje. Allt för dem obegripligt i mitt väsen skall jag veta att beherrska, de skola icke känna det, icke ängslas öfver det. Ack, är det ens fattligt för mig sjelf?
I grottan har jag ännu icke varit. I går, då de främmande skulle dit ned kunde jag icke förmå mig att gå med. Kan man bedja till Gud midt i ett uppstädadt och skrattande sällskap?
Vi hafva varit bjudna till E—g, föräldrarna, Cold, Amalia och jag. Hela orten var samlad der, jag återsåg alla bekanta. Äfven de hafva undergått denna förvandling, som jag icke kan begripa, än mindre beskrifva. Jag var så glad åt att träffa dem, isynnerhet Meyers, mina gamla lekkamrater. Men det var likasom om de betviflat att min vänlighet var uppriktig; det hände ibland att de lade
