76
men det upplöste sig i gråt, det var som om jag velat qväfvas.
— Det är likt, icke sannt? sade hon.
— Utmärkt — sade jag. Icke för mycket godt hade jag velat störa hennes glädje deröfver.
Kan någon tro att denna barnsliga tilldragelse, då jag så plötsligt, utan att begripa hvarföre, blef störtad i skräck och smärta, efterlemnade hos mig ett intryck som jag icke kunde öfvervinna. Jag blef allvarligare. Just då jag var som gladast kunde det falla på mig en ängslan, så att jag smög mig bort i en vrå och gret. Lurade det icke något ondt — en synd — under min fröjd? och följde icke ett straff efter?
Det svarta, sköna, glänsande band, som jag grep så begärligt efter, var det en snok?
I dag kommer Amalia och berättar mig att man hade funnit det »affekteradt», att jag inte dansade den aftonen då det var främmande hos Breiens. Obegripligt! det är som om man ville beskylla en stackars man som nödgas taga af sig benet för att vilja utmärka sig framför andra. Amalia hade rätt då hon sade att jag håller af dans. Ja, jag har älskat den från mina tidigaste dagar. Såsom barn öfverlemnade jag mig riktigt åt denna lust, på balerna dansade jag så outtröttligt, så våldsamt, med gossar, småflickor, stora och små — det var mig likgiltigt — att far ofta grälade och var orolig för
