Sida:Amtmannens döttrer.djvu/75

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
75

gevär och hagelpung hängde på sin gamla plats, så brast hon i gråt, ehuru hon sade att hon gråtit ut alla sina tårar.

Ack, att den rare, präktige Hans skulle dö, denne kärleksfulle son, hennes enda, enda glädje. Jag frågade efter Lorentz; då såg hon på mig med outsägligt bekymmer och sade: »fråga inte efter honom. Jag har inga barn mer».

Jag tordes icke fråga vidare, men jag tänkte: »ack, hvarför just Hans?»

Hon berättade mig omständligt om hans sjukdom och död. Slika berättelser kunna vara rysliga, det är visst, men den moderliga sorgen måste vara mera vältalig än hvarje annan, ty den lyftade henne stundtals till något rörande, ja, nästan sublimt i uttrycket, som jag aldrig trott den simpla alldagliga hustrun i stånd till! Jag sjelf var så uppskakad att jag icke kunde säga någonting. Plötsligt drog ett leende öfver hennes ansigte. »Nu skall du bara se», sade hon, och drog mig in i rummet. Här var det stora familjestycket med silhouetterna flyttadt bort på en annan vägg, och der hängde ett porträtt i stället. Det var omgifvet med en krans af kattfotblomster, dessa fina vackra små blommor, som likna små rosor i miniatyr, och som hon sade sig hafva plockat sjelf. Skolmästarens son, som ibland tager sig före att »taga af» folk, hade målat detta ur minnet i vattenfärg. En förskräcklig karrikatyr, men någon likhet var det dock. Det arbetade något inom mig, hvaröfver jag sjelf bäfvade,