blåtärnig halsduk vänskapligt vilja skyla hvad som fanns derunder. En stor mager pudelhund af smutsig hvit färg följde honom.
— Ah, goddag, goddag mina vänner, huru lefver man här? Ödmjukaste tjenare min nådiga fru! Det är länge sedan jag hade den glädjen att se er; alltid densamma .... lika ung och blomstrande! På er passar skaldens sköna ord:
»Och Iduns evigt unga vår
På hennes kinder målad står.» —
Puh .... det är satan så hett ....!
— Goddag Brandt, huru mår ni? sade frun med sur vänlighet. Ni skall förmodligen besöka er mor. Amalia, skaffa Brandt något frukost, han skall visst strax åstad, det är ett godt stycke väg qvar ännu till Lillhult.
— Å, det hastar inte — med Lillhult menar jag. Det är tids nog att omfamna mor min i afton. — Det skall bli en öfverraskning. Hon har inte sett mig på ett år. Bror Hans, han måste stryka med han, stackars gosse! Jag är nu hennes enda stöd.
En allmän skrattlust bortdog i en medlidsam förlägenhet, som Brandt alls icke märkte. Han fick i detsamma ögonen på Sophie, som hade dragit sig undan i ett hörn.
— Hvad för något! är det Sophie jag ser? Är du kommen hem igen? Nej, är det Sophie?
Sophie räckte honom motvilligt handen: Goddag Lorentz!
— Nå, det må jag säga! man upplefver
