82
mycket besynnerligt i denna bindgalna verlden, men det skulle jag min själ hafva svurit på att det var en omöjlighet. Är det Sophie? du var en ganska viffer liten tingest innan du reste, men förbannadt tunn och blek — jag minns att jag var så dum och ratade dig på balerna. — — —
— Var så god, Brandt, afbröt frun, som försökte afbryta ämnet, tag en smula frukost. Amalia, slå i glaset!
— Tackar ödmjukast, sade han och tog för sig bastant — något tunn och blek fann jag dig som sagdt var, men du hade besitta mig någonting eget med dig och liknade inte de andra, sjåporna — — nånå ja, bli inte ond, jag säger ju att jag var en dummerjöns, som inte uppskattade dig riktigt och inte ville förstå att du var en bland dem som hade ett godt öga till mig — — det var då det — — här tömde han glaset med en taskspelares snabbhet — — då jag var den präktige Lorentz Brandt.
Sophie, som hade dragit sig tillbaka, stirrade blott på honom med blickar hvari motvilja och skräck aflöste hvarandra. Hon sökte förgäfves i dessa utspända, rödaktigt blyfärgade drag, hvari alla låga lidelser stredo om platsen, spåren efter en tidigare skönhet. Lorentz Brandt hade verkligen en gång varit den vackraste gosse man kunde se, och den stackars gamla madam Brandts hopp och stolthet. Den tiden kom han ofta och helsade på hos Amtmannens, der de unga lifliga döttrarna alltid sågo honom med glädje. Som han röjde ovanliga själsgåfvor, hade en slägting tagit vård om
