honom och låtit honom studera. Det hör icke hit att berätta huru den råa tonen bland studenterna från en viss period drog honom med på afvägar, tills han framträdde i det förnedringstillstånd hvari vi nu se honom. Alla försök som dels Amtmannen, dels andra välvilliga menniskor hade gjort att rädda honom, hade hittills varit fåfänga. Kan en vacker, ädel form till den grad förderfvas, tänkte Sophie. Hvad hade det nu blifvit af den rena profilen, den fint tecknade munnen? och dessa ögon, hvilkas djupa, rena blå hade uttömt hennes systrars hela förråd af vackra liknelser? Det ljusa, krusiga håret, som i sin märkvärdiga rikedom kunde hafva tjenat en bildhuggare till modell, hängde nu oordentligt upplöst som tacklaget på ett sjunkande skepp.
— Tack, inte mera nu, fru Ramm! Alldeles inte mer, sade han och tömde det fjerde glaset Denna färg duger icke i en sådan temperatur. Nej, den bruna, den kyler. Jag vet inte om frun har märkt att det inte finns något bättre medel emot för stark hetta än — konjak. Gamle Ole Rein lärde mig det, och det är märkvärdigt, ganska märkvärdigt. Har ni en smula till hands ska vi försöka för roskull. Inte? men det bör ni rekommendera Amtmannen, det är ofelbart. Få vi inte den äran att se honom nere?
— Min man är just i dag så öfverhopad af göromål, sade frun, att han knappast kan komma ner
— Kors bevars ja, så ska vi inte genera
