tillfällen, då hela huset var upp- och nedvändt, sågs han aldrig nere; han förskansade sig då så godt han kunde bakom sitt skrifbord.
Bröcher hade med de begge damerna redan lemnat landsvägen och färdats ett godt stycke på den smala men väl banade skogsstigen, som en mil långt genomskar nejdens nordligaste sträckning. De hade förlorat Edvard och Brandt helt och hållet ur sigte. Kaplanen underhöll sig uteslutande med Amalia och tycktes knappast märka att Sophie var med, så att denna höll sig mer och mer tillbaka. Något som hon ville rätta vid betslet fördröjde henne litet, och kanske begagnade Bröcher detta för att få ett fullständigt mellan-fyra-ögon med Amalia, åtmistone satte han hästarna i jemnt traf, och Sophie såg sig snart allena i den dunkla skogen. Ett ögonblick stannade hon och öfverlemnade sig med ett oförklarligt välbehag åt känslan af att vara ensam. Hon tog af sin hatt, hängde den på sadelknappen, och medan det gick framåt i sakta, vaggande skridt, lät hon den svala skogsluften fritt omströmma sitt hufvud. Dessa balsamiska fläktar tycktes utöfva ett liknande intryck på Brunte, hvilken skakade på betslet som om han helst velat bli af med det, men då detta icke lyckades, nöjde han sig med att i all maklighet uppsöka de få grässtrån som tittade upp bland mossan efter dikeskanten.
Efterhand blef det för sent för Sophie att försöka hinna upp Amalia igen, och hon beslöt då att invänta Edvard och Brandt, hvilka kommo efter. Snart ljödo hofslag doft mot den gropiga
