Sida:Amtmannens döttrer.djvu/91

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
91

— Hur ni skrämmer mig! sade hon och lemnade Lorentz ett stycke efter sig genom att sätta sin häst i galopp. Då hon hade nått öfversta klippbranten höll hon stilla och lät sin stämma ljuda utöfver de stilla åsarna. Ett aflägset rop svarade henne. Derpå väntade hon på Lorentz, som kom långsamt efter.

— Förlåt mig, Sophie, sade han ödmjukt, om jag skrämt dig. Var nu lugn. Sophie såg öfverraskad på honom. Han var blek som döden och ögonen lyste besynnerligt. Detta ögonblick påminde om den skönhet, som en gång hade utmärkt honom.

— Aha! ropade Lorentz i en helt annan ton. Der kommer nog riddaren S:t Göran, som skall befria dig från draken.

— Nå Gudskelof att jag träffar er vid lif! sade Georg och vände sin häst fintligt in emellan de två andra, utan att helsa på Brandt, — Hela sällskapet är i en ofantlig förskräckelse .... Det har väl inte händt er något?

— Långt derifrån, inte det minsta. Jag är så hemmastadd här i skogen att jag omöjligt kan råka vilse.

— Jag tyckte dock att jag hörde er ropa, eller var det ett misstag?

— Det var blott ekot mot Jutulsväggen, som jag ville pröfva. Ni har verkligen gjort er omak onödigtvis.

En tacksam blick från Lorentz träffade henne, och hon sade med en viss sjelfkänsla: Herr Cold