92
tycks alls inte märka att fröken Sophie har en ledsagare.
— Ber om ursäkt, herr Brandt, jag har verkligen märkt det och jag försäkrar er att behörigt afseende fästades dervid att fröken Sophie hade er med.
— Och likväl säger jag, sade Lorentz hetsigt, att fröken Sophie är lika så säker i min vård, som i tre slika »troppisters» som ni[1]. Ja, om här också vore tio sådana så står jag vid hvad jag sagt.
— Men som jag nu på sin höjd kan vara en troppist, så är det inte värdt att en så tapper man som ni inlåter sig med mig.
— För dessa pikar skall ni gifva mig räkenskap en annan gång, sade Lorentz blek af vrede.
— Pika er? Stackars karl, det är längesedan någon fann det löna mödan, fortfor Georg obarmhertigt, vänd emot Sophie.
— Hvad menar ni dermed? bröt Lorentz ut, nu skall ni på min ära ut med språket. —
— För Guds skull, Brandt, hejda er, var lugn! ropade Sophie, eller skall jag ändå nödgas beklaga mig öfver er? Jag försäkrar herr Cold att jag inte haft orsak till fruktan förr än nu.
— Och är det väl mitt fel, fröken Sophie! sade Georg, litet sårad af Sophies yttrande.
— Det kallar jag att tala som en engel, sade Lorentz, plötsligt mild och foglig. För hennes skull
- ↑ Troppist var ett öknamn som de ultra-norske norrmännen brukade gifva sina motståndare.
