Georg som låg vårdslöst utsträckt på gräset utanför huset, förstod slutligen att det var Sophie som allt detta gällde, och han visste icke om han skulle skratta eller harmas. Han var sjelf alltför mycket upptagen af henne, för att icke finna en annans stojande beundran olidlig.
Sophie hade aldrig visat sig i ett mera intagande ljus än i denna stund. Den upphöjda skogsnaturen tycktes vara rätta ramen för en bild sådan som hennes. Den fullkomliga skönheten har momenter hvari den är bristfällig, och ju själfullare den är, desto mera är den underkastad tillfällighetens lag. Sophie hörde till denna kategori; hon var högst journalière. Den som sett henne i ögonblick då missmod eller ledsnad tryckte henne, kände icke igen henne då glädjen upplifvade dessa drag, eller då en djupare känsla afspeglade sig i dem. Det ovanliga rykte för skönhet som sednare, tack vare kråkvinkelsförhållandena, spriddes så vidsträckt om henne, var derföre på sitt sätt oförtjent, ty hennes skönhet var icke af det slaget som bör bedömas af mängden. Nyfikenheten, som girigt lägrade sig på hennes väg, kände sig derföre icke sällan sviken.
Sophies hår var utomordentligt skönt. Det var ett familjearf, som fru Ramm var rätt stolt öfver. Dess rikedom föll redan i ögonen då hon var barn, ehuru blott såsom en vacker detalj; nu hade det öfvergått i harmoni med det hela. Det var af en mörk kastanjebrun färg och så glänsande, så jemnt
