96
kinkigare att finna en koja till hjertat. Eller hvad tror herr kaplanen?
Amalia flydde rodnande, men Bröcher, som länge förgäfves sökt sig ett litet pastorat, svarade blott med en vredgad blick.
— Ja, nu har jag sökt i hvar vrå förgäfves, sade Sophie och slöt sig till gruppen.
— Efter ett hjerta?
— Nej, efter en thekittel. Tänk det finns ingen! Hvad ska vi nu göra?
Under mycket skratt satte nu alla sig i rörelse för att upptäcka något hvari vatten kunde kokas. Slutligen letades reda på husets enda gryta, men den var full af välling, och måste först tömmas och på det grundligaste renskuras, om den skulle kunna begagnas till det omtalta ändamålet. Man kom öfverens om att draga lott, och att hvem som än blef af ödet utsedd så skulle han eller hon påtaga sig detta föga behagliga arbete. Lotten föll på Sophie, och hon tog grytan mycket prydligt med de yttersta fingerspetsarna, och bar den under de andras gyckel ned till stranden, der hon oförtrutet begynte arbetet. Bakom henne stod Amalia och afbröt stundom systerns ansträngningar med några svärmiska utrop öfver landskapet. Brandt var i ständig rörelse. Han sprang upp och ned med omåttlig ifver och tjenstaktighet, han citerade och deklamerade, alltemellanåt talade han förblommeradt om den verkliga prinsessan i sagan, som påtog sig en tjenarinnas sysslor, samt om tjenarinnan som förklädde sig och agerade prinsessa o. s. v.
