lärde den Hårlöse att döda — och I veten, vilken skada detta alltsedan har gjort alla våra folk — med rännsnaror och fallgropar och fällor och flygande käppar och stingande flugor, som komma ut ur vita moln (Hathi menade skjutgevär) och Röda Blomman, som driver oss ut på öppna fältet. Men under en natt av året fruktar den Hårlöse tigern, såsom Tha lovade, och aldrig har tigern givit honom anledning att minska denna fruktan. Varhelst han finner honom den natten, dödar han honom, väl ihågkommande, huru den Förste av tigrar fick bära skam och vanära. Men eljest vandrar Fruktan upp och ned genom djungeln dag och natt.»
»Ahi! Aho!» sade hjortarna, som tänkte på vad allt detta innebar för dem.
»Och endast när det ligger en stor Fruktan över allt och alla, liksom nu, kunna vi av Djungeln åsidosätta våra små farhågor och sammanträffa på en och samma plats, såsom nu är förhållandet.»
»Alltså, endast under en natt fruktar människan tigern?» sade Mowgli.
»Endast under en enda natt», sade Hathi.
»Men jag — men vi — men alla i djungeln veta, att Shere Khan dödar Människor två och tre gånger på månskiftet.»
»Det är sant, men då gör han språnget bakifrån och vänder bort huvudet, när han slår, ty han är full av fruktan. Om Människan såge på honom, skulle han springa sin väg. Men under den där natten, som är hans, går han rakt ned till byn. Han vandrar mellan husen och sticker in huvudet i dörröppningarna, och människorna falla ned på sina ansikten, och då dödar han sitt byte — ett byte under den natten.»
»Åh!» sade Mowgli och vältrade sig i vattnet. »Nu förstår jag, varför Shere Khan bad mig se på honom. Men det hade han ingenting för, ty han kunde inte hålla sina ögon stadigt riktade, och... och jag kände sannerligen ingen lust att falla ned för hans fötter. Men så är jag ju inte heller någon människa, utan en av det Fria Folket.»
»Hm!» sade Bagheera djupt i sin pälsklädda hals. »Vet tigern, när det är hans natt?»
»Aldrig förrän Månschakalen stiger klar över aftondimman. Ibland inträffar den under den torra sommaren, ibland under de våta regnen — denna tigerns enda natt. Hade inte den Förste av tigrar handlat så, som han gjorde, skulle allt detta aldrig ha inträffat och ingen av oss skulle ha vetat, vad fruktan är.»
Hjortarna stönade sorgset och Bagheeras läppar drogo sig till ett syndigt leende.
»Månne människorna känna till den där historien?» sade han.
»Ingen känner till den mer än tigrarna och vi, elefanterna, Thas barn. Nu haven I här vid vattnen hört den, och jag har talat.»
Hathi doppade sin snabel i vattnet som tecken till att han hade slutat.
»Men... men... men», sade Mowgli och vände sig till Baloo, »varför fortsatte inte den Förste av tigrar att äta gräs och löv och träd? Han knäckte ju endast hjortens nacke. Han åt inte. Vad förmådde honom att äta det varma köttet?».
»Träden och klängväxterna märkte honom, Lille Bror, och gjorde honom till den där strimmiga tingesten, som vi nu se. Aldrig mera ville han äta deras frukt; men från den dagen hämnas han på hjortar och andra gräsätare», sade Baloo.
»Jaså, du kände också till historien, va? Varför har jag aldrig fått höra den?»
»Därför att djungeln är full av sådana sägner. Om jag bara började, skulle det aldrig bli slut på dem. Släpp mitt öra, Lille Bror!»
