PURUN BHAGATS UNDERVERK.
Den natt vi kände jordens skalv,
vi drogo ängsligt vännen god
ut under himlens höga valv.
Vår kärleks språk han ej förstod.
När fjället brast och måste gå,
en störtflod dränkte djur och män,
vi honom räddade, vi små.
Men ack, han kommer ej igen!
O, sorg! Vår enkla kärlek gav
vår broder räddning — men så kort!
Han aldrig vaknar i sin grav,
vi av hans likar drivas bort!
Det fanns en gång i Indien en man, som var statsminister i en av de halvt självständiga staterna i nordvästra delen av landet. Han var en bramin av så hög kast, att kastväsendet hade upphört att ha någon egentlig betydelse för honom. Hans far hade varit en högt uppsatt ämbetsman bland det brokiga slödder och patrask, som förekommer vid ett gammaldags indiskt hov. Men när Purun Dass växte upp, insåg han, att sakernas gamla ordning höll på att ändras och att om någon ville komma sig upp, måste han ställa sig väl med engelsmännen och efterapa allt vad engelsmännen ansågo för gott. Men på samma gång måste en infödd ämbetsman söka bevara sin egen härskares gunst. Detta var ett svårt spel, men den lugne, tystlåtne unge braminen, som underhjälptes av en god engelsk uppfostran vid universitetet i Bombay, spelade det spelet med kallt blod och steg grad för grad, till dess han slutligen blev rikets förste minister. Det vill säga, att han i verkligheten var mäktigare än sin herre maharajan.
När den gamle kungen, som såg snett på engelsmännen, deras järnvägar och telegrafer, dog, stod Purun Dass högt i gunst hos hans unge efterträdare, som hade uppfostrats av en engelsman; och tillsammans med sin herre, men alltid mån om att denne fick äran därav, upprättade han skolor för unga flickor, anlade vägar, öppnade statsapotek och ordnade uställningar av åkerbruksredskap samt utgav årligen en »blå bok» över »Statens Sedliga och Materiella Framsteg»; och Utrikesdepartementet och Indiska regeringen voro förtjusta. Ytterst få infödda stater upptaga utan reservationer engelska framstegsreformer, ty de vilja icke tro, såsom Purun Dass visade sig göra, att vad som är bra för en engelsman är dubbelt så bra för en asiat. Statsministern blev en ärad vän till vicekonungar och guvernörer och viceguvernörer och läkarmissionärer och vanliga missionärer och sportidkande engelska officerare, som kommo för att jaga på statsdomänerna, liksom han blev vän med hela svärmar av turister, som reste upp och ned genom Indien under den svala årstiden och lärde folk, hur allting borde skötas. På sina lediga stunder brukade han stifta stipendier för läkare och industriidkare, som ville studera efter strängt engelska grunder, och skriva uppsatser för Pionjären, den största dagliga tidningen i Indien, i vilka han framlade sin herres planer och syften.
Slutligen begav han sig på ett besök till England och fick betala prästerna ofantliga summor, när han kom tillbaka; ty till och med en bramin av så hög kast som Purun Dass förlorade sin kast, om han seglade över det svarta havet. I London gjorde han bekanskap och talade med alla, som det var något bevänt med att känna — män, vilkas namn gå över hela världen — och såg en god del mera än han talade. Han gjordes till hedersdoktor av lärda universitet och han höll tal och talade om hinduiska sociala reformer inför engelska damer i stor toalett, till dess hela London ropade: »Detta är den mest fängslande man vi mött vid något middagsbord!»
När han återvände till Indien, vederfors honom en ofantlig ära, ty vicekonungen i egen person avlade ett särskilt
