Sida:Andra djungelboken 1915.djvu/15

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


hans lyckliga efterträdares ära. Purun Dass nickade. Allt det där livet var nu slut för honom; och han kände lika litet harm eller belåtenhet över det som en människa känner harm eller belåtenhet över en färglös dröm, som hon drömt under natten. Han var en Sunnyasi — en hemlös, vandrande tiggare, beroende för sitt dagliga bröd av sina grannar; och så länge det finns en munsbit att dela i Indien, svälter varken präst eller tiggare. Han hade aldrig i sitt liv smakat kött och mycket sällan ens ätit fisk. En fempundssedel skulle ha räckt till för hans personliga behov av föda under vart och ett av de många år, under vilka han hade varit oinskränkt herre över miljoner i guld. Även då han begapades som ett underdjur i London, hade för honom hägrat hans dröm om frid och lugn — den långa, vita, dammiga indiska vägen, med märken över hela sin längd av nakna fötter, den oavbrutna, sakta framglidande trafiken och den skarpluktande träröken, som virvlade upp under fikonträden i skymningen, när vägfararna satte sig ned till sin aftonmåltid.

När tiden var inne att göra den drömmen till verklighet, tog statsministern sina mått och steg, och tre dagar därefter skulle det ha varit lättare att söka rätt på en bubbla i de långa, atlantiska dyningarnas vågdal än att få fatt i Purun Dass bland Indiens kringströvande, sig samlande och åter skiljande miljoner.

När natten kom, breddes antilophuden ut på den plats, där mörkret överraskade honom: stundom i ett Sunnyasikloster vid vägen; stundom i en helgedom, byggd på jordpelare, till Kala Pirs ära, där Jogerna, som utgöra en annan dunkel avdelning heliga män, brukade mottaga honom, såsom de bruka mottaga dem, som veta vad kaster och »avdelningar» äro värda; stundom vid utkanten av en liten indisk by, där barnen brukade smyga sig ut med den föda, som deras föräldrar hade tillagat; och stundom på toppen av de kala betesmarkerna, där lågan från hans riseld väckte de dåsiga kamelerna. Det kom alltsammans på ett ut för Purun Dass — eller Purun Bhagat, som han nu kallade sig — jord, människor, föda kvittade honom lika. Men omedvetet förde honom hans fötter norrut och österut; från södern till Rothak, från Rothak till Kurnool, från Kurnool till det i ruiner liggande Samanah och så uppför Guggerflodens