Sida:Andra djungelboken 1915.djvu/16

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


torkade bädd, som endast fylles, när regn faller i höglandet, till dess han en dag såg det stora Himalajas linje i fjärran.

Då smålog Purun Bhagat, ty han erinrade sig, att hans mor var av Rajputisk braminbörd, från Kuluhållet — en högfjällskvinna, ständigt hemsjuk av längtan efter snön — och att minsta droppe höglandsblod till slut drar en människa tillbaka till den plats, dit hon hör.

»Däruppe», sade Purun Bhagat, i det han vandrade rakt emot Sewaliks lägre sluttningar, där kaktusarna stodo som sjuarmade ljusstakar, »däruppe skall jag slå mig ned och inhämta kunskaper.»

Och Himalajas svala vind svepte kring hans öron, när han strövade uppför vägen, som leder till Simla.

Senaste gången han for den vägen, hade det varit med stor ståt, med en skramlande kavallerieskort, för att avlägga besök hos den artigaste och älskvärdaste av vicekonungar; och de två hade samtalat under en hel timme om gemensamma vänner i London och om vad vanligt enkelt folk i Indien verkligen tänkte om saker och ting. Denna gång gjorde Purun Bhagat inga besök, utan, stödjande sig mot den trädbeskuggade promenadvägens räcke, betraktade han den härliga utsikten över slätten, som bredde ut sig fyrtio mil därnere, till dess en infödd muhammedansk poliskonstapel lät honom förstå, att han hindrade trafiken; och Purun Bhagat böjde djupt sitt huvud för lagen, ty han kände dess värde och sökte nu sin egen lag. Därpå fortsatte han och sov den natten i en övergiven koja i Chota Simla, som ser ut som världens ända; men det var endast början av hans resa. Han följde Himalaja-Tibet-vägen, denna lilla tiofotsstig, som är sprängd i den fasta klippan eller stoltserande går på timmerstockar över avgrunder på tusen fots djup, än dykande ned i varma, fuktiga, instängda dalbottnar, än klättrande över kala, endast med gräs beväxta klippsprång, på vilka solen bränner som genom en brännspegel, än slingrande sig genom drypande, mörka skogar, där trädormbunkarna kläda stammarna från topp till rot och fasanen lockar på sin maka. Och han mötte tibetanska herdar med sina hundar och fårhjordar, varje får bärande en liten säck med borax på ryggen, och vandrande timmerhuggare och i kappor och filtar inhöljda lamapräster från Tibet, som kommo på pilgrimsfärd till Indien, och sändebud från små ensliga höglandsstater, jagande fram ursinnigt på ringfläckliga och skäckiga små ponnyer, eller en ryttartrupp med någon raja ute på visit; eller också kunde det hända, att han under en hel lång dag inte såg någonting annat än en svart björn, som brummade och bökade nere i dalen. När han först gav sig ut på sin vandring, ringde ännu i hans öron larmet i den värld han hade lämnat, liksom dånet i en tunnel fortfar att ringa i ens öron en liten stund efter det tåget har passerat; men när han hade lagt Mutteeaneepasset bakom sig, var allt detta förbi, och Purun Bhagat var ensam med sig själv, vandrande, undrande och grubblande, med ögonen på marken och tankarna bland molnen.

En afton gick han över det högsta pass han dittills hade mött — det hade varit två dagars klättrande — och kom ut på en rad av snötoppar, som kringgärdade hela horisonten — berg från femton- till tjugutusen fots höjd, skenbart så nära, att man kunde nå dem med ett stenkast, ehuru de voro femtio eller sextio engelska mil avlägsna. Passet kröntes av tät, mörk skog: deodarceder, valnöt, vildkörsbär, vild oliver och vildpäron men mest deordarcedrar, som äro Himlajas ceder; och i deodarernas skugga stod en helgedom rest åt Kali — som är densamme som Durga, som är densamme som Sitala, vilken understundom dyrkas mot smittkopporna. Purun Dass sopade stengolvet rent, smålog mot den grinande statyen, gjorde sig en liten eldstad av lera längst bak i helgedomen, bredde ut sin antilophud över en bädd av friskt tallbarr, stack sin bairagi — den mässingskryckade käppen — i armhålan och slog sig ned för att vila. Omedelbart nedanför honom stupade den nakna bergväggen femtonhundra fot ned i dalen, där en liten by av stenhus med tak av klappad jord stod tätt inpå stupet. Runt omkring den lågo i terrasser små fält liksom lappförkläden på bergens knän, och kor, som inte sågo större ut än skalbaggar, betade mellan tröskplatsernas släta stenkretsar. När ögat blickade över dalen, förvillades det beträffande föremålens storlek och hade svårt att i början göra klart för sig, att det, som på den motsatta bergsidan såg ut att vara en låg buskskog, i verkligheten var en skog på