Sida:Andra djungelboken 1915.djvu/20

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Åh, I kommen för att varna mig», sade han, i det han rätade upp sig. »Bättre än detta skola vi göra, bättre än detta. Ut nu och låna mig din nacke, Broder, ty jag har endast två fötter.»

Han grep med sin högra hand fast i barasingans borstiga nacke, höll ut facklan med sin vänstra och skyndade ur helgedomen ut i den fasansfulla natten. Inte minsta vindfläkt rörde sig, men regnet nästan dränkte facklan, under det att den stora hjorten rusade utför branten, glidande på bakhasarna. Så snart de kommit ut ur skogen, slöto sig flera av Bhagats bröder till dem. Han hörde, om han än icke kunde se det, langurerna trängas omkring honom, och bakom dem ljöd Sonas o-h-h! o-h-h! Regnet tovade ihop hans långa vita hår till rep, vattnet plaskade kring hans nakna fötter, och hans gula mantel smet sig fast kring hans bräckliga gamla kropp; men han gick stadigt utför branten, stödjande sig på barasingan. Han var nu inte längre en helig man, utan sir Purun Dass K. C. I. E., statsminister i en icke ringa stat, en man van att befalla, på väg att rädda liv. Utför den branta, plaskande stigen vällde de ned alla tillsammans, Bhagat och hans bröder, nedåt, oupphörligt nedåt, till dess hjorten knäppte och snavade mot muren till en tröskplats och fnyste, därför att han vädrade människor. Nu voro de vid mynningen till byns enda, krokiga gata, och Bhagat bultade med sin stav på de tillbommade fönstren i grovsmedens hus, under det att facklan flammade upp i skydd av takfoten.

»Upp och ut!» skrek Purun Bhagat; och han kände inte igen sin egen röst, ty år hade gått, sedan han talade högt med en människa. »Berget faller — berget håller på att störta in! Upp och ut, o, I därinne!»

»Det är vår Bhagat», sade smedens hustru. »Han står därute bland sina djur. Samla ihop barnen och gå ut och väck de andra!» Väckningsropet flög från hus till hus, medan djuren, som trängdes på den smala gatan, böljade och skockades kring Bhagat och Sona brummade otåligt.

Folket rusade ut på gatan — de voro, alla räknade, inte mer än sjuttio själar — och i skenet från facklorna sågo de sin Bhagat hållande tillbaka den förskräckta barasingan, medan aporna gnällande drogo i hans kläder och Sona satt på bakbenen och vrålade.

»Fort genom dalen och upp på nästa fjälltopp!» skrek Purun Bhagat. »Lämna ingen kvar! Vi följa!»

Så började folket springa, som endast bergfolk kan det, ty de visste, att vid ett jordskred måste man klättra upp till högsta punkten på andra sidan dalen. De flydde, vadande genom den lilla älven i dalbottnen, och klättrade flämtande uppför de i avsatser liggande fälten på andra sidan, medan Bhagat och hans bröder följde efter. Högre och högre klättrade de uppför det motsatta fjället, ropande varandra vid namn — byns namnupprop — och i deras fotspår stretade den stora barasingan, nedtyngd av Purun Bhagats svikande krafter. Slutligen stannade hjorten i skuggan av en djup tallskog, femhundra fot upp på fjällsidan. Hans instinkt, som hade varnat honom för det annalkande jordskredet, sade honom, att här kunde han vara säker.

Purun Bhagat sjönk maktlös ned vid hans sida, ty det kalla regnet och det häftiga klättrandet togo hans liv. Först hann han dock ropa till de spridda facklorna där framme:

»Stannen och räknen eder!»

När han så såg ljusen samlas i en klunga, viskade han till hjorten:

»Stanna hos mig, Broder! Stanna... tills... jag... går bort.»

Där hördes i luften en suck, som växte till ett sorl, och sorlet växte till ett dån, och dånet översteg allt vad man dittills hade hört, och fjällsidan, på vilken byfolket stod, sveptes i mörker och skälvde av stöten. Så kom en ton, stadig, djup och fyllig som djupa C på en orgel, och överröstade allting annat under kanske fem minuter, under det att själva tallrötterna darrade därvid. Den dog bort, och ljudet av regn, som föll milsvitt på hård mark och gräs, förvandlades till det dämpade trummandet av regn på mjuk jord. Detta talade för sig själv.

Ingen av byfolket — icke ens prästen — var nog djärv att tilltala Bhagat, som hade räddat deras liv. De kröpo ihop under tallarna och väntade, tills dagen bröt in. När den kom, blickade de ned över dalen och sågo, att det, som hade