Sida:Andra djungelboken 1915.djvu/21

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


varit skog och terrasserade åkrar och med spårstigar upptrampad betesmark, nu var en oredig, röd, solfjädersformig mörja, med några upp- och nedvända träd på stupet. Den röda mörjan hade runnit högt upp på sidan av fjället, där de hade funnit en tillflykt, och hade dämt tillbaka den lilla älven, som hade börjat breda ut sig till en tegelfärgad sjö. Av byn, av vägen till helgedomen, av helgedomen själv och av skogen bakom syntes ej ett spår. På en bedd av en engelsk mil och på tvåtusen fots lodrätt djup hade fjällsidan helt och hållet sopats bort, hyvlats ren från hjässa till fot.

Och en efter en smögo bymännen fram genom skogen för att bedja inför sin Bhagat. De sågo barasingan stå lutad över honom men fly, när de kommo närmare, och hörde langurerna klaga i träden och Sona stöna uppe berget; men deras Bhagat var död, sittande med korslagda ben, med ryggen lutad mot ett träd, staven i armhålan och ansiktet vänt mot nordost.

Prästen sade:

»Se där ett underverk efter ett underverk, ty just i den ställning måste varje Sunnyasi begravas. Låtom oss därför, där han nu är, bygga ett tempel åt vår helige man.»

De byggde templet färdigt, innan ett år hade gått, liten helgedom av sten och jord, och de kallade fjället Bhagats Fjäll, och ännu i dag komma de dit för att tillbedja med ljus och blommor och offer. Men de veta icke, att det helgon, som de tillbedja, är för detta Sir Purun Dass, K. C. I. E., D. C. L., Ph. D. och så vidare, en gång statsminister i den framåtskridande och upplysta staten Mohinivala, hedersledamot eller korresponderande ledamot flera lärda och vetenskapliga sällskap, än som någonsin komma att vara till någon nytta i denna världen eller tillkommande.


KABIRENS[1] SÅNG.

O, lätt var den värld, som han vägde i hand!
O, siffran var stor på hans län och hans land!
Från gyllene tronen han bort sig begav
i tiggareskrud vid sin vandringsstav.

På vägen till Dehli nu tågar hans fot,
och kikar och sal taga hettan emot.
Den ändlösa vidden ett hem honom gav,
han söker nu Vägen vid vandringsstav.

På människan såg han, med blicken så klar.
(»Där En, och där En — En enda det var!»)
Det töcken, som tingen har höljt, lyftes av.
Han finner sin Stig, vid sin vandringsstav.

Att forska och lära av allt är hans bud,
av stoftet och träden och djuren och Gud.
Sin upphöjda tronsits med glädje han gav.
(»Hör på!» sa' Kabir) och gick bort vid sin stav.


  1. Kameldrivare.