NÄR DJUNGELN SLÄPPTES IN ÖVER BYN.
Skylen dem, täcken dem, snärjen dem tätt,
blommor och ogräs och snår uti dyn!
Glömmen så allt vad vi hört, vad vi sett,
allt vad vi vädrat av mänskor i byn!
Svartfeta askan på altaret smält,
regnskummet ligger där förr det var torrt.
Hjortarna beta på osådda fält;
ingen där finnes att mota dem bort.
Husen ha rasat där mänskor dem ställt,
ligga i spillror och grus inom kort.
Om ni har läst berättelserna i första Djungelboken, erinrar ni er kanske, att sedan Mowgli hade naglat fast Shere Khans hud på Rådsklippan, förklarade han för så många som funnos kvar av Seeoneeflocken, att han hädanefter ämnade jaga ensam i Djungeln; och de fyra barnen till Vargmor och Vargfar sade, att de ville jaga med honom. Men det är inte lätt att med ens ändra hela sitt levnadssätt — allra minst i Djungeln. Det första Mowgli gjorde, när den förvirrade flocken hade smugit bort, var att gå till hemhålan och sova där ett helt dygn. Därpå berättade han för Vargmor och Vargfar så mycket de kunde fatta av hans äventyr bland människorna; och när han lät morgonsolen fladdra upp och ned på slidknivens klinga — samma kniv, varmed han hade flått Shere Khan — erkände de, att han dock hade lärt ett och annat under sin bortavaro. Därpå fingo Akela och Gråbror berätta om sin andel i det stora buffeldrevet i hålvägen; Baloo stretade uppför berget för att få höra allt från början till slut, och Bagheera krafsade sig över hela kroppen av idel förtjusning över det sätt, varpå Mowgli hade skött sin fejd.
Det var långt efter soluppgången, men ingen tänkte på att lägga sig och sova, och allt emellanåt kastade Vargmor upp huvudet och fnyste en djup fnysning av belåtenhet, när vinden bar till henne lukten av tigerhuden på Rådsklippan.
»Men utan Akela och Gråbror hår», sade Mowgli vid slutet av berättelsen, »hade jag ingenting kunnat uträtta. O, moder, moder, om du hade sett de blå hjordtjurarna rusa genom hålvägen eller när de störtade in genom portarna, när människoflocken kastade sten på mig!»
»Jag är glad att jag inte såg det sista åtminstone», sade Vargmor strävt. »Det är inte min vana att stillatigande se på, när mina ungar behandlas som schakaler. Jag skulle ha tagit hämnd på Människoflocken, men jag skulle ha skonat kvinnan, som gav dig mjölk. Ja, henne ensam skulle jag ha skonat.»
»Lugn, lugn, Raksha!» sade Vargfar saktmodigt. »Vår Groda är här igen — så klok, att hans egen far måste slicka hans fötter; och vad gör en skråma mer eller mindre i huvudet? Lämna människorna i fred!»
»Lämna människorna i fred!» sade Baloo och Bagheera som ett eko.
Mowgli, som låg med huvudet på Vargmors sida, smålog förnöjt och sade, att han för sin del önskade att aldrig mera vare sig se, höra eller vädra Människa.
»Men», sade Akela och spetsade ena örat, »men vad skall du göra, om människorna inte lämna dig i fred, Lille Bror?»
»Vi äro fem», sade Gråbror och såg sig omkring bland sällskapet, i det han smällde ihop käkarna efter det sista ordet.
»Vi kanske också kunde bli med om den jakten», sade Bagheera, i det han gav till en liten klatsch-klatsch med svansen och såg på Baloo. »Men varför tänka på Människa nu, Akela?»
»Av ett ganska enkelt skäl», svarade Ensamvargen. »När den där gula tjuvens hud blivit hängd på klippan, gick jag tillbaka i våra spår till byn, trampade i mina egna fjät, vek av emellanåt och lade mig ned då och då för att villa bort spåren, om någon skulle följa oss. Men när jag hade trasslat ihop spåren, så att jag knappast själv kände igen
