och, halvt hukande sig ned, styvnade till, han också. Mowgli såg på dem med avund. Han kunde känna lukten av mångt och mycket, som ytterst få mänskliga varelser kunde uppfånga, men han hade aldrig uppnått den hårfina känsligheten hos en djungelnos; och hans tre månaders vistelse i den rökiga byn hade försämrat honom bedrövligt. Emellertid fuktade han fingret, gned det mot näsan och steg upp för att uppfånga den övre lukten, som visserligen är den svagaste, men ändå den tillförlitligaste.
»Människa!» morrade Akela och satte sig på bakbenen.
»Buldeo!» sade Mowgli och satte sig ned. »Han följer våra spår, och därborta ser jag solen glittra på hans gevär, Titta!»
Det var inte mera än en solskensglimt på mindre än en sekund från mässingsbeslagen på det gamla krongeväret, men ingenting i djungeln glänser med en liknande glimt, utom när molnen jaga över himmeln. Då blixtrar ett stycke glimmer eller en liten vattenpuss eller till och med ett blankt löv som en heliograf. Nu var emellertid dagen molnfri med vindstilla.
»Jag visste, att människorna skulle följa efter», sade Akela, triumferande. »Jag har ej för intet varit Flockens hövding.»
Mowglis fyra vargar sade ingenting, utan sprungo utför sluttningen, med bukarna utefter marken, och försvunno bland törnen och snår.
»Varthän gån I så där utan befallning?» ropade Mowgli.
»Tst! Vi skola leka här med hans skalle före middagen», svarade Gråbror.
»Tillbaka! Tillbaka och vänta! Människa äter inte människa!» skrek Mowgli.
»Vem var varg nyss? Vem högg med kniven mot mig för att jag tänkte, att han möjligen var människa?» sade Akela, när de fyra kommo snopna tillbaka och kröpo ned vid Mowglis fötter.
»Behöver jag ge skäl för allt vad det behagar mig att göra?» sade Mowgli utom sig.
»Sådan är människan! Där talar människan!» mumlade Bagheera under sina mustascher. »Just så talade människorna runt konungens burar i Oodeypore. Vi
