sett. Det är inte bra, att de skola bo där längre. Jag hatar dem!»
»Döda dem då!» sade den yngste av Hathis tre söner, i det han ryckte upp en grästuva, skakade jorden ur den mot sina framben och kastade bort den, medan hans små röda ögon sneglade förstulet från ena sidan till den andra.
»Vad har jag för nytta av vita benknotor?» svarade Mowgli förbittrad. »Är jag en vargunge, att jag skulle leka i solen med dödskallar? Jag har dödat Shere Khan, och hans hud ruttnar nu på Rådsklippan; men... men jag vet ej, vart Shere Khan har gått, och min mage är ännu tom. Nu vill jag taga det jag kan se och vidröra. Släpp djungeln lös över byn, Hathi!»
Bagheera darrade och kröp ihop. Han kunde förstå, att man i värsta fall kunde rusa genom bygatan, slå till vänster och höger i en folkhop eller listigt döda människor, som gingo och plöjde i skymningen; men denna plan att överlagt utplåna en hel by inför människors och djurs ögon förskräckte honom. Nu insåg han, varför Mowgli hade skickat efter Hathi. Endast en långlivad elefant kunde göra upp planen till ett sådant krig och föra det till slut.
»Låt dem fly som människorna flydde från Bhurtpores fält, tills regnvattnet är den enda plog, som går fram där, och regnets smattrande på de täta löven efterträtt spinnrockarnas surr — tills Bagheera och jag tagit braminens hus till vår håla och bocken dricker ur dammen bakom templet. Släpp djungeln över dem, Hathi!»
»Men jag... men vi ha ingenting otalt med dem, och det fordras en stor smärtas röda raseri, innan vi ödelägga de platser, där människor sova», sade Hathi och vaggade betänksamt.
»Ären I de enda gräsätarna i djungeln? Driven in edra folk! Låten hjortarna och vildsvinen och nilgauerna hjälpa till. I behöven ej visa en handsbredd av edra hudar, förrän fälten ligga öde. Släpp djungeln över dem, Hathi!»
»Det blir alltså intet dödande? Mina betar voro röda vid Stormningen av Bhurtpores fält, och jag skulle inte vilja känna den lukten en gång till.»
»Inte jag heller. Jag vill inte, att ens deras ben skola ligga på vår rena jord. Må de gå och söka sig nya hålor. Här få de inte stanna. Jag har sett och känt lukten av blod från den kvinna, som gav mig föda — kvinnan, som de skulle ha dödat, om inte jag hade hindrat det. Endast doften av nytt gräs på deras trösklar kan förtaga den lukten. Den bränner i min mun. Släpp djungeln över dem, Hathi!»
»Åhå!» sade Hathi. »Så brände ärret efter pålen i min hud, till dess vi fingo se deras byar dö i vårgrönskan. Nu förstår jag. Ditt krig skall bli vårt krig. Vi skola släppa in djungeln.»
Mowgli hade knappast tid att draga andan — han darrade i hela kroppen av raseri och hat — förrän platsen, där elefanterna hade stått, var tom, och Bagheera betraktade honom förskräckt.
»Vid det Krossade Lås, som gjorde mig fri!» sade han till slut. »Är du den nakna varelse, vars talan jag förde hos Flocken, när du var liten. Du, Djungelns Herre, när mina krafter börja försvinna, för då min talan — för Baloos talan — för allas vår talan! Vi äro ungar inför dig! Krossade kvistar under foten! Hjortkalvar, som förlorat sin hind!»
Föreställningen om Bagheera såsom en stackars övergiven hjortkalv överväldigade Mowgli, och han skrattade så att han kiknade och började skratta igen, till dess han måste hoppa ned i ett kärr för att få ett slut på skrattet. Där låg han och simmade runt och runt och dök in och ut bland månglittret likt grodan, hans namne.
Vid det laget hade Hathi och hans tre söner spritt sig, en åt varje väderstreck, och vandrade tysta nedåt dalen. De fortsatte och fortsatte under två dagars marsch — det vill säga sextio mil långt — genom djungeln; men varje steg de togo och varje svängning av deras snablar följdes och antecknades och omtalades av Mang Läderlapp och Chil Glada och Apfolket och alla fåglarna. Därpå började de beta och åto i lugn och ro under en vecka eller så. Hathi och hans söner likna Kaa, Klippyton. De fjäska aldrig i onödan.
Vid slutet av denna tid spred sig ett rykte — ingen visste, vem som hade satt det i gång — genom djungeln, att det fanns bättre föda och vatten i den och den dalen.
