Sida:Andra djungelboken 1915.djvu/33

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

ett par gånger för att vara säker. »Jag går. Hathi kan inte bli mer än ond, och jag skulle ge en månskensjakt för att få höra det Mästareord, som kan tvinga den Tyste.»

Han gick sin väg, lämnande Mowgli, som satt och högg ursinnigt i marken med sin slidkniv. Mowgli hade aldrig i sitt liv sett människoblod, förrän han fick se och — något som för honom betydde mycket mera — lukta Messuas blod på de remmar, som bundo henne. Och Messua hade varit god mot honom, och såvitt han begrep något av kärlek, älskade han Messua lika högt som han hatade resten av människosläktet. Men hur djupt han än vämjdes vid dem, deras tal, deras grymhet och deras feghet, skulle han för ingenting i djungeln kunnat förmå sig till att taga ett människoliv och åter få den där förfärliga blodlukten i sina näsborrar. Hans plan var enklare men mycket mera verksam; och han skrattade för sig själv, när han tänkte på att det var en av gamle Buldeos aftonberättelser under fikonträdet, som hade framkallat tanken i hans huvud.

»Det var ett Mästareord», viskade Bagheera i hans öra. »De betade vid floden, och de lydde, som hade de varit stutar. Se, här komma de nu!»

Hathi och hans tre söner hade dykt upp på sitt vanliga sätt, utan ett ljud. Flodgyttjan satt ännu färsk på deras länder, och Hathi tuggade tankfullt på den gröna stammen av en ung pisang, som han hade ryckt upp med sina betar. Men varje linje i hans ofantliga kropp utvisade för Bagheera, som nog kunde se klart bara han gjorde sig besvär, att det inte var Djungelns Herre, som talade till en Människounge, utan en, som stod rädd inför en, som icke var det. Hans tre söner kommo vaggande bredvid varandra bakom fadern.

Mowgli lyfte knappast på huvudet, när Hathi hälsade honom med ett » God jakt»! Han lät honom stå och svänga och vagga och byta om fötter en god stund, innan han talade, och när han öppnade munnen, var det till Bagheera och inte till elefanterna han vände sig.

»Jag vill berätta en historia, som berättades för mig av den jägare I i dag haven jagat», sade Mowgli. »Den handlar om en elefant, gammal och vis, som föll i en fälla, och den skarpspetsade pålen i bottnen av gropen sprätte upp honom från ett stycke ovanför hälen till övre kanten av skuldran, efterlämnande ett vitt märke.»

Mowgli sträckte ut handen, och då Hathi svängde på sig, visade månskenet ett långt, vitt ärr i hans skifferblanka sida, liksom om han hade blivit slagen med ett glödgat spö.

»Män kommo för att ta honom ur fällan», fortfor Mowgli; »men han slet av sina rep, ty han var stark, och gick bort, till dess hans sår hade läkts. Sedan kom han, uppfylld av vrede, nattetid till de där jägarnas fält. Och jag erinrar mig nu, att han hade tre söner. Detta hände för många, många regn sedan, och mycket långt härifrån — bland Bhurtpores fält: Vad hände väl med dessa fält vid nästa skörd, Hathi?»

»De skördades av mig och mina tre söner», sade Hathi.

»Och vid plöjningen, som följer på skörden?» sade Mowgli.

»Det blev ingen plöjning», sade Hathi.

»Och hur gick det med människorna, som leva av markens gröda?» sade Mowgli.

»De flydde sin väg.»

»Och med hyddorna, i vilka männen sovo?» sade Mowgli.

»Vi sleto taken i stycken, och djungeln slukade murarna.»

»Och vad hände vidare?»

»Så mycket god mark, som jag kan vandra över under två nätter, från öster till väster, och från norr till söder så mycket jag kan vandra över på tre nätter, tog djungeln. Vi släppte in djungeln över fem byar, och i dessa byar, på dessa åkrar och betesmarker och sädesfält finnes den dag som i dag är ej en enda människa, som hämtar sin föda av jorden. Det var Stormningen av Bhurtpores fält, som jag och mina tre söner gjorde; och nu frågar jag dig, Människounge, hur den historien kommit till din kännedom?» sade Hathi.

»En man berättade den, och nu ser jag, att till och med Buldeo kan tala sanning. Det var bra gjort, Hathi med det vita märket; men andra gången skall det göras ännu bättre av det skälet, att det är en människa, som skall leda det hela. Du känner till byn, som tillhör den människoflock, som drev bort mig? Det äro lata, dumma och grymma; de leka med sina munnar och de döda den svagare, icke för födans skull, utan för ro skull. Bara de ätit sig mätta, kunna de kasta sitt eget släkte i Röda blomman. Detta har jag