Augustifödd schakalen såg
septemberregn i dalen.
'Nej, slik en häftig störtflod knappt
jag minnes!' — skrek schakalen.
Adjutantstorken har en högst obehaglig egenhet. Rätt som det är, får han häftiga attacker av nervös oro eller kramp i benen, och ehuru han är värdigare i sitt sätt än någon av storksläktet, som dock allesammans äro ofantligt respektabla, bryter han ut i vilda stelbenta krigsdanser, under det han halvt lyfter vingarna och knixar med sin flintskalle upp och ned; av skäl, som han bäst själv känner, ackompanjerar han alltid sina värsta attacker med sina elakartade infall. Vid sista ordet av sin sång intog han sin givaktställning igen, tio gånger »adjutantare» än förut.
Schakalen kände sig träffad, ehuru han var fulla tre säsonger gammal; men man kan inte visa sig förargad över en förolämpning av en person med en tre fot lång näbb och med kraft att driva in den som ett kastspjut. Adjutanten är en ökänd pultron, men schakalen är en ännu värre.
»Man måste leva, innan man kan lära», sade krokodilen; »men detta måste du komma ihåg: Små schakaler är det gott om, men en sådan krokodil som jag är en sällsynthet. Jag är inte stolt över det, ty högmod går före fall; men märk väl, det är Ödet, och mot Ödet kan ingen strida, han må nu simma eller gå eller springa. Jag är mycket nöjd med Ödet. Med litet tur, ett skarpt öga och vanan att bedöma, om en vik eller en bukt har ett utlopp, innan man ger sig uppför den, kan man uträtta en hel del.»
»En gång hörde jag, att även de Fattiges Beskyddare misstog sig», sade schakalen giftigt.
»Sant, men där hjälpte mig mitt Öde. Det var innan jag blivit fullväxt — före den första hungersnöden av de fyra senaste (vid Gungas[1] Högra och Vänstra strand, hur fulla brukade inte floderna vara på den tiden!) Nåväl, jag var ung och tanklös, och när floden kom, vem var mera belåten än jag! Litet roar barn! Byn stod djupt under vatten, och jag simmade över trapporna och kom långt in i landet, upp till risfälten, och de stodo djupt i präktig gyttja. Jag minns ännu ett par armband (de voro av glas och gjorde mig inte litet bryderi), som jag hittade den kvällen. Ja, glasarmband och, om jag inte missminner mig, också en sko. Jag borde ha skakat av båda skorna, men jag var hungrig. Jag blev klokare sedan. Nåväl, jag åt och vilade mig; men när jag var färdig att återvända till floden, hade vattnet fallit, och jag plumsade genom gyttjan på huvudgatan. Tänk er bara! Nu kommo de ut, allt mitt folk. präster och kvinnor och barn, och jag såg vänligt på dem, Gyttja är ingen god plats att slåss på. En båtkarl skrek: 'Hit med yxor och döda honom, ty det är vadets krokodil! — 'Icke så!' sade braminen. 'Skåden! Han driver floden framför sig! Han är byns skyddsgud!' Och så kastade de blommor i massa på mig, och min lycka ville, att en man ledde en get över vägen.»
»Välsmakande, i sanning mycket välsmakande är getkött!» sade schakalen.
»För hårig — alldeles för hårig, och finner man henne i vattnet, kan man våga sju mot tu, att hon gömmer en korsformig krok. Men den geten jag talar om höll jag till godo med och kom ned till Trapporna under stora hedersbetygelser. Sedan sände mig mitt Öde den där båtkarlen, som ville hugga svansen av mig med en yxa. Hans båt kantrade på ett gammalt grund, som ni inte kan komma ihåg.»
»Vi äro inte alla schakaler här», sade Adjutanten. »Var det det grundet, som uppstod, när stenpråmarna sjönko det stora torkåret — ett långt grund, som höll ut tre översvämmingar?»
»Det fanns två», sade krokodilen, »ett övre och ett nedre grund.»
»Javisst, jag glömde det. En strömfåra delade dem: men den torkade sedermera ut», sade Adjutanten, som var stolt över sitt minne.
»På det nedre grundet, barn, strandade min lycksökares farkost. Han låg och sov i fören, och yrvaken som han var, hoppade han i vattnet till midjan — nej, inte längre än till knäna var det — för att skjuta båten från grundet. Hans tomma båt fortsatte ensam och stötte på igen nedanför nästa krök, så som floden då rann. Jag följde efter, ty
- ↑ Ganges.
