jag visste, att människor skulle komma ut och draga den i land.»
»Nå, gjorde de det? frågade schakalen en smula imponerad. Jakt i denna skala gjorde intryck på honom.
»Både där och längre ned. Jag följde inte med längre, men det gav mig tre på en enda dag — allesammans välfödda maujier (båtkarlar) — och utan ett rop, som kunde varna dem på stranden, undantagandes den siste, ty då var jag mindre aktsam.»
»O, en härlig sport! Men vilken skicklighet och vilket gott omdöme kräver den inte!» sade schakalen.
»Inte skicklighet, barn, men omtanke. Litet omtanke i livet är som salt på riset, som båtkarlarna bruka säga, och jag har alltid varit mycket omtänksam av mig. Snabelkrokodilen, min kusin fiskätaren, har berättat mig, hur besvärligt det är för honom att följa fisken och huru den ena fisken inte är den andra lik och hur han måste känna dem alla, både i stim och för sig själva. Det kallar jag visdom, men å andra sidan lever min kusin snabelkrokodilen bland sitt folk. Mitt folk simmar inte i stim, med sina munnar över vattnet, som Rewa gör; inte heller stiga de oupphörligt till vattenytan och vända sig där på sidan som Mohoo och lille Chapta; ej heller samlas de på grunden efter högvattnet som Batschua och Chilwa.»
»De smaka allesammans mycket gott», sade Adjutanten och klapprade med näbben.
»Min kusin påstår det och gör stort väsen av jakten på dem, men de klättra dock inte upp för bankarna för att undgå hans skarpa nos. Mitt folk är helt annorlunda. De leva på land, i husen, bland boskapen. Jag måste veta, vad de göra och vad de tänka göra, och genom att lägga Svansen till snabeln, som ordspråket säger, blir jag lika god som en hel elefant. Brukar det inte hänga en grön kvist och en järnring över en dörr? Gamle krokodilen vet då, att en pojke blivit född i det huset, och att han en dag måste komma ned till Trapporna för att leka. Skall inte en flicka gifta sig där? Gamle krokodilen vet det, ty han ser människorna bära gåvor fram och tillbaka; och hon också kommer ned till Trapporna för att bada före bröllopet och — då är han på platsen. Har inte floden ändrat sin fåra och skapat nytt land, där det förut endast var sand? Krokodilen vet det.»
»Nå, men till vad nytta är den kunskapen?» sade schakalen. »Floden har ändrats även under mitt korta liv.»
De indiska floderna röra sig nästan alltid omkring i sina bäddar och ändra sig ibland på sträckor av ända till två eller tre mil på en årstid, dränkande fälten på en strand och spridande gott slam på den andra.
»Det finns ingen kunskap, som är nyttigare», sade krokodilen, »ty nytt land betyder detsamma som nya tvister. Krokodilen vet det. Jo jo män, krokodilen vet det! Så snart vattnet sjunkit, kryper han upp för de små rännilarna, som människorna tro inte kunna ge en hund gömställe, och där väntar han. Snart kommer en bonde dit och säger, att han vill plantera gurkor här och meloner där, på det nya land, som floden givit honom. Han prövar slammets godhet med sina bara tår. Strax kommer en annan och säger, att han vill sätta rödlök och morötter och sockerrör på de och de platserna. De mötas som båtar i drift, och båda rulla ögonen mot varandra under de stora blå turbanerna. Gamle krokodilen ser och hör. Den ene kallar den andre »Broder», och de gå för att staka ut gränserna för det nya landet. Krokodilen skyndar med dem från plats till plats, släpande sig mycket tyst fram genom gyttjan. Nu börja de tvista. Nu säga de hetsiga ord. Nu rycka de varandra i turbanerna. Nu lyfta de sina lathier (knölpåkar), och slutligen faller den ene baklänges i gyttjan och den andre springer sin väg. När han kommer tillbaka, är tvisten avgjord, såsom utvisas av den förlorade partens järnskodda bambupåk, det enda som återstår av honom. Men ändå äro de inte tacksamma mot krokodilen. Nej, de ropa: »Mördare!» och deras familjer slåss med käppar, tjugu på vardera sidan. Mitt folk är ett bra folk — höglands-djater — malvaer från Bet. De dela inte ut slag för ro skull, och när striden är slut, väntar gamle krokodilen långt nedför floden ur synhåll för byn, bakom kikarbuskarna därborta. Så komma de ned — mina bredaxlade djater — åtta till nio i flock under stjärnorna, bärande den döde på en bår. De äro gamla män med grått skägg och röst djup som min. De tända
