Sida:Andra djungelboken 1915.djvu/47

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


fästningsvallar!» sade Adjutanten. »De trängde in där som änder i vassen, och runt, runt svängde de — så här!»

Han började åter med sin fasliga dans, medan schakalen såg på avundsjukt. Han kunde helt naturligt inte minnas det förfärliga upprorsåret, varom de talade. Krokodilen fortfor:

»Ja, vid Allahabad kunde man ligga stilla i lugnvattnet och låta tjugu passera förbi och plocka upp en; och vad som var att sätta värde på, var att engelsmännen inte voro belastade med smycken och näsringar och fotledsringar som mina kvinnor nu för tiden. Den, som är förtjust i halsband, slutar i halsrep, som ordspråket säger. Alla krokodiler i alla floder blevo då feta, men det var mitt öde att bli fetare än alla andra. Det påstods, att engelsmännen jagades ned i floderna, och vid Gungas Högra och Vänstra, måste det inte ha varit sant! Så långt söderut jag for, bar det syn för sägen, och jag gick nedför floden bortom Monghyr och gravarna, som blicka ut över floden.»

»Jag känner till den där platsen», sade Adjutanten. »Sedan den tiden är Monghyr en övergiven stad. Mycket få bo där nu.»

»Därpå arbetade jag mig mycket sakta och makligt uppför floden, och ett stycke ovanför Monghyr kom nedför strömmen en båt full med vitansikten — levande. Jag minns, att det var kvinnor, som lågo under ett tyg, spänt över käppar, och gräto högljutt. Aldrig en bössa avlossades mot oss, vadställenas vaktare, under dessa dagar. Bössorna hade fullt upp med arbete på annat håll. Vi kunde höra dem dag och natt inåt landet, kommande och gående, allt eftersom vinden växlade. Jag reste mig raklång framför båten, ty jag hade aldrig förr sett vitansikten livslevande, fastän jag kände dem mycket väl — på annat sätt. Ett vackert vitt barn knäböjde vid ena sidan av båten, lutade sig över båtkanten och skulle ovillkorligen släpa händerna i floden. Det är riktigt vackert att se hur barn älska rinnande vatten! Jag hade redan ätit den dagen, men det fanns ändå ett litet tomrum kvar inom mig. Det var dock mera för nöjets skull än för matens som jag reste mig efter barnets händer. De lyste så vita, att jag inte ens behövde sikta, när jag slöt käkarna; men de voro så små, att fastän mina käkar nog slogo igen riktigt — det är jag säker på — ryckte barnet hastigt upp dem oskadade. De måste ha passerat mellan tand och tand — de där små vita händerna. Jag borde ha gripit dem på tvären vid armbågarna; men det var som sagt bara för nöjets skull och för att få se någonting nytt som jag alls reste mig. Nu började de skrika om varandra i båten, och jag höjde mig igen för att betrakta dem. Båten var för tung för att jag skulle kunnat stjälpa den. Det var bara kvinnor, men den som sätter sin lit till en kvinna, vandrar på andmat i kärret, som ordspråket säger; och vid Gungas Högra och Vänstra, det är sant!»

»En gång gav mig en kvinna litet torkat skinn av en fisk», sade schakalen. »Jag hade hoppats få hennes lilla barn, men hästmat är bättre än hästspark, som ordspråket säger. Nå, men vad gjorde din kvinna?»

»Hon sköt på mig med en kort bössa av en sort, som jag aldrig sett förr eller senare. Fem gånger efter vartannat» (krokodilen måste ha råkat ut för någon gammaldags revolver), »och jag stannade med öppen mun och gapade, med huvudet i röken. Aldrig hade jag sett på maken. Fem gånger, lika hastigt som jag rör på stjälken — så här!»

Schakalen, som hade blivit allt mera intresserad av historien, fick knappast tid att hoppa tillbaka, då den väldiga stjärten svängde förbi som en lie.

»Inte förrän vid femte skottet», sade krokodilen, som om han inte hade haft den avlägsnaste tanke på att slå någon av sina åhörare bedövad — »inte förrän vid femte skottet sjönk jag, och jag kom upp lagom för att höra en båtkarl förklara för alla de vita kvinnorna, att jag alldeles säkert var död. En kula hade trängt in under en av mina halsplåtar. Jag vet ej, om den inte är kvar ännu, ty jag kan inte vända på huvudet. Se efter själv, barn! Det skall visa, att min historia är sann.»

»Jag?» sade schakalen. » Skulle en ätare av gamla skor, en benskrapare, våga tvivla på de ord, som uttalats av Flodens Avund? Må min svans bli avbiten av blinda hundvalpar, om ens skuggan av en sådan tanke uppstått i mitt enfaldiga huvud, De Fattiges Beskyddare har nedlåtit sig att underrätta mig, sin slav, att han en gång i sitt liv blivit